Kön och miljön
november 23, 2006
I Expressens ledare idag görs en rätt spännande genus-analys av riksdagens miljödebatt.
Jag tror att Alliansmän känner sig omanliga när de talar om miljöhot. Det är inte ”manligt” att frukta hot. Att vara rädd är en ”kvinnlig” disciplin. Mannens traditionella roll är att inte röra en min, hur rädd han än är, och stå till tjänst med breda axlar när skräcken övermannar det rara kvinnfolket.
Om det hade varit en riksdagsdebatt om a-kassor, hade herrarna i kammaren säkerligen givit Maria rejält svar på tal. Men nu lät de henne vara upprörd och oartig i fred och nöjde sig med att klappa henne på huvudet.
Detta skulle ju då kanske förklara varför hbt-personer är kraftigt överrepressenterade i både centerpartiet och miljöpartiet. I ledaren nämns även detta legat bakom valet av miljöminister.
Nu behöver ju inte könsroller vara knutna till kön, vilket också påpekas i ledaren.
Det är ingen tvekan om att de träiga manlighetsidealen i borgerliga partier utgör en broms för Alliansens miljöpolitik – och det är förvisso inte bara män som förkroppsligar dessa ideal. Det finns gott om kvinnliga högerpolitiker och -debattörer som tycks ha föresatt sig att behålla en ”stiff upper lip” så länge det inte regnar in några drunknade isbjörnar på tomten.
Eller kanske det är så att krävs förmåga att känna solidaritet med naturen, världens folk och de kommande generationerna för att vara imljömedveten på riktigt. Något annat blir bara falsk populism.
