Frihet till/från del tre

Tomas har nu svarat på mitt andra inlägg. Dock nämner han det som ”finalen”, vilket jag tycker är lite tråkigt. Jag tycker detta ämne är otroligt intressant och skulle gärna fortsätta.

Tyvärr bemöter han inget jag faktiskt tycker, utan refererar till mig i missförstånd och lösryckta fraser utan sin kontext.

Börjar inlägget med, och det är synd att han känner så. Jag hoppas dock att de flesta som följer denna diskussion även läser Tomas inlägg i sin helhet, och inte förlitar sig på mina citat. Jag citerar mest för att visa vad jag syftar på, inte för att med dem representera hans åsikt.

Sen säger han:

Poängen i mitt tidigare inlägg har ju inte varit att vi måste ha 100% frihet, utan att det måste finnas en balans mellan frihet och exempelvis trygghet. Det innebär att man ibland får leva med att få gå igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen, ett exempel som Digitus Dei tog upp i kommentarerna till mitt första inlägg i den här frågan.

Och här håller jag ju med honom. Digitus Dei (Nina Nylander som jag länkat till tidigare) skriver klockrent i sin kommentar följande:

Jag är nog redo att offra lite frihet, t.ex. bli muddrad och genomsökt innan jag går på ett flygplan, för att få säkerheten garanterad.

Vilket är precis vad det handlar om. Tomas svarar Ninas kommentar med:

Jo, flygplatsexemplet är inte dumt. Men min poäng är ju inte att man ska vara 100% fri från tvång, och att man därmed skulle uppnå någon sorts trygghet/rättvisa. Det är ju en snart anarkokapitalistisk hållning som jag inte sympatiserar med.

Min poäng är ju istället att man behöver finna en balans mellan frihet och restriktioner. Inte som i frågan ställa två alternativ mot varandra.

Och jag står fast vid min hållning att för att finna denna balans måste man ställa dessa mot varandra och värdera. Till exempel så anser jag att man gått på tok för långt i inskränkningen på den negativa friheten när det gäller flygsäkerhet i Storbrittanien och USA. Jag tycker inte att det funkar att säga:

Poängen i mitt resonemang är alltså att vi behöver Frihet i precis lika stor utsträckning som vi behöver Trygghet, Jämställdhet eller Rättvisa. Vad jag invände emot var att man i eurobarometern valde att ställda begreppen mot varandra och tvinga fram en rangordning. En sådan rangordning blir i mitt perspektiv meningslöst eftersom de alla behöver varandra i lika stor grad.

Precis lika stor utsräckning? I lika stor grad? Någon slags allmängiltig balans som gäller i alla lägen? Jag köper inte det. Tomas skrev ju själv i sitt första inlägg:

Olika friheter är naturligtvis olika viktiga, Så länge man inte vet vilka personliga friheter som eventuellt kan dras in kan man inte heller ta ställning till om man vill dra in dem.

Alltså måste man ställa värden mot varandra och balansera. Det är straffbart att diskriminera pga hudfärg, sexuell läggning. Ska det bli straffbart att kalla någon tjockis? Att inte anställa någon pga musiksmak? Var går gränsen?

Sen fortsätter Tomas med ett resonemang om huruvida han själv är höger och vänster, men det är en annan diskussion. Jag fortsätter gärna denna om någon är villig att ta vid.