Frihet till/från del två

Tomas Melin har varit så vänlig och svarat på mitt lilla påhopp. Kul med lite debatt. Tomas anmärker först på att jag nämde honom som min ”ideologiska antagonist”, men gissade även att det var ett skämt. Och visst var det ett skämt, men som alla roliga skämt så innehåller de ett korn av sanning. Det är ingen hemlighet att Tomas är lite mer åt höger och att jag är lite mer åt vänster. Vilket bara är bra, olika perspektiv behövs i ett parti som vårat.

Men så till själva kärnan i det hela, Rättvisa vs Frihet. Tomas angriper min hållning att även om både frihet och rättvisa (negativ respektive positiv frihet) är eftersträvansvärda, så går dom till slut ut över varandra. Min hållning är att det råder en balansgång däremellan, precis som jag förklarade i förra inlägget. Jag tror dock att Tomas missförstått mig. Såhär kommenterar han:

Jag menar att ett sådant resonemang blir absurt. Att man skulle kunna öka friheten att göra vad man vill genom att minska friheten från tvång innebär ju med nödvändighet att man anser att tvång ökar möjligheten till att göra som man önskar. Det är ett orimligt resonemang.

För att förstå det hela måste man tolka det hela ur ett maktperspektiv. Alla människor och organisationer av olika slag besitter makt i någon uträckning. Makt som i möjlighet att göra det du vill, makt att vara fri i dina val. Denna makt utövas dagligen. Vissa har mer än andra och om man drar det till sin spets (vilket man måste för att förstå sammanhanget) så går allt en människa gör ut över någon annan i någon grad. Bäst är då självfallet när det är försumbart.

Hela samhällets struktur går ut på att strukturellt balansera mellan negativa och positiv frihet. Utan lagar och regler är människor ”fria” att göra precis vad de vill, vilket gynnar den starke och hämmar den svage. Jag nämner gärna ett exempel från mitt förra inlägg:

Hets mot folkgrupp är ett annat ypperligt exempel. Den minskar vår ‘frihet från’ att få säga vad vi vill, men ökar vår ‘frihet till’ att inte bli kränkt över sitt ursprung’

Alltså, om en människa ska ha ‘rätt’ till att inte bli kränkt, så kräver det att det med ‘tvång’ införs förbud mot det. Ergo balansgång. Vi kan ta ett annat exempel. Vi har person A, som har mycket pengar. Person A vill ha städhjälp och ger pengar till person B för att den ska städa. I ett extremt liberalt samhälle, alltså där total negativ frihet råder, så har ingen någon som helst rätt att invända mot detta. Men i vårt mer socialdemokratiska (på gott och ont) samhälle ser vi hur det inskränker på personerna C, D, E osv frihet. Och hur skatterna och avtalen utformas är en definitiv balansgång mellan negativ och positiv frihet. Var går gränsen när en människas frihet att agera går ut över en annan människas frihet att agera?

Detta resonemang går tvärt emot Tomas, som hävdar att

På samma sätt förhåller det sig med trygghet, jämställdhet och rättvisa. De kan aldrig ställas i motsats mot frihet eller anses vara viktigare än frihet eftersom de behöver frihet för att finnas.

Han menar att rättvisa och frihet går hand i hand. Och visst gör dom det, men det är ochså en kraftmätning mellan dem, en balansgång. Och denna balansgång är bland annat det som politik ytterst handlar om.

Trygghet utan negativ frihet är en omöjlighet, eftersom det skulle innebära trygghet i att man ständigt utsätts för våld eller hot om våld. På samma sätt som trygghet utan positiv frihet är omöjlig eftersom det vore en trygghet i att inte kunna göra det man önskar. Båda resonemangen är ohållbara.

Och lika ohållbart blir det om man för in rättvisa eller jämställdhet istället för trygghet ovan. Jämställdhet genom våld? Rättvisa genom att ingen kan göra det man vill? Nej, det är inte möjligt.

Tomas verkar här mena att det måste handla om antingen eller, vilket jag aldrig hävdat. Och jämställdhet genom tvång är en stor del av Miljöpartiets politik. Samma sak som rättvisa genom att i viss mån hindra människor från att göra precis som de vill. Jag menar att det inte bara är möjligt, utan nödvändigt.

Tomas avslutar med att säga:

Frihet kräver rättvisa, jämställdhet och trygghet. Men rättvisa, jämställdhet och trygghet kräver också frihet. Så enkelt är det.

Och jag kan inte annat än hålla med. Men för att uppnå frihet, jämställdhet, trygghet och rättvisa för ALLA, så tror jag inte att laissez-faire hjälper. Utan snarare med demokratiskt framröstade överenskommelser, baserat på alla människors lika värde, istället för relativ makt.