Jakop Dalunde

Per Almgren, civ.ing, medlem i mp och ersättare i Norrköpings Kommunfullmäktige, gästbloggar idag hos mig. Håll till godo:

Under budgetdebatten i Norrköpings kommunfullmäktige den 18 december sade kommunalrådet och tidigare partisekreteraren Lars Stjernqvist (s), angående den höga arbetslösheten i Norrköping ”Jag har ingen lösning, koalitionen (s ,v och mp) har ingen lösning”. Den borgerliga alliansen, lokalt och i regeringen, har inte heller någon lösning, men en massa förhoppningar som inte kommer att infrias.

Att det är så svårt att klara ut vad som skall göras för att minska arbetslösheten beror på att vissa enkla samband ignoreras av många politiker och ekonomer. Ett exempel på hur galet det kan bli, när man inte tänker efter före, är riksdagsbeslutet att den offentliga sektorn i genomsnitt skall gå med ett överskott på 2 procent av BNP.
De flesta är överens om att privata företag måste få gå med vinst, även inom vänsterblocket. Jag har därför, många gånger, ställt en enkel fråga till politiker i ledande ställning inom olika partier men bara fått undvikande svar, eller inget svar alls.
Frågan löd: ”Om både företagen i den privata sektorn och de olika offentliga verksamheterna skall gå med överskott, vilka skall då ta på sig större utgifter än de har inkomster?”

Att en verksamhet går med överskott innebär att intäkterna är större än kostnaderna. Det betyder i sin tur att omgivningen, alla andra i samhällsekonomin, tillsammans har ett exakt lika stort underskott jämfört med den verksamhet som går med överskott. Den som betvivlar detta kan fråga närmast tillgängliga revisor. För att kunna göra de betalningar som möjliggör överskottet måste ”alla andra” tillsammans låna den summa som överskottet uppgår till, eller minska sina egna tillgångar med överskottsbeloppet. Hela samhället kan, när det gäller penningekonomin, delas upp i tre grupper som inte överlappar varandra, nämligen privatpersoner, den skattefinansierade sektorn och resten, som utgörs av privata företag, organisationer m.m.

Om nu både offentlig sektor och företagen m.fl. skall gå med överskott, så blir det rätta svaret på frågan att det är de enskilda människorna som oavbrutet måste öka sina skulder för att räknestycket skall gå ihop. Hur hänger då beslutet om överskottsmålet ihop med möjligheten att göra något åt arbetslösheten? Om gruppen privatpersoner varje år skall köpa mer varor och tjänster än deras inkomster räcker till så måste de ta nya lån från dem som har pengar att låna ut eller också göra slut på sina besparingar. När eventuella besparingar är slut återstår bara ny skuldsättning.

Naturligtvis tar inte alla personer nya lån varje år, men i genomsnitt så måste den totala skulden i gruppen öka varje år, annars blir det inte, i genomsnitt, något överskott både hos den offentliga sektorn och hos företagen. Till slut blir räntebetalningarna så stora att banken säger stopp för ytterligare lån. När försäljningen då minskar på grund av att man inte längre får låna mer för att täcka räntekostnaderna och lite till, måste man snabbt minska sina inköp. Då behövs inte lika många anställda som tillverkar varor och utför tjänster. De övertaliga blir avskedade. Detta fortsätter år efter år. Efter några år blir den samhällsekonomiska situationen kritisk, bubblan brister, arbetslösheten ökar mycket snabbt. För att senarelägga denna obehagliga situation pratar sig de flesta politiker och ekonomer varma för ”ökad tillväxt”. Den blir naturligtvis lånefinansierad och är katastrofal på längre sikt men hjälper för stunden ytterligare några år, även om det sedan blir mycket värre ur både miljö- och ekonomisynpunkt.

Varför inte, i varje kommun, ta en grundlig diskussion under ett veckoslut, där både politiker och allmänhet deltar, om vad som är möjligt att göra lokalt för att minska arbetslösheten och vilka krav som skall ställas till regering och riksdag, med hänsyn taget till vår framtida livsmiljö och ekonomi?