Fångar i klimatets dilemma del 2

Nu fortsätter mini-serien om Fångarnas dilemma. Här är del 1 om man vill läsa på bakrunden.

Om vi då ska göra verklighet av teorin. Någon som redan gjort det är filosofen Derek Parfit, som i boken Reasons and Persons bland annat tar upp problematiken i ett samhällssammanhang. Ett exempel som Parfit tar upp kallar han ”Pendlarnas dilemma”, och torde uppskattas av alla gröna:

Tänk dig att du bor i en förort och funderar över om du ska ta bilen eller bussen till jobbet på morgonen. Tänk dig också att ditt främsta mål är att komma fram så fort som möjligt. I så fall kan du resonera så här:

”Om de andra tar bussen, så är det klokast att ta bilen, eftersom bussen måste stanna vid hållplatsen. Om de andra i stället tar bilen, så blir det visserligen trafikstockningar, men det är fortfarande klokast att ta bilen. För bussen fastnar också i trafikstockningarna (det finns inga bussfiler), och måste ändå stanna vid hållplatserna. Så oavsett vad de andra gör, så är det klokast för mig att ta bilen.”

På samma sätt kan givetvis vad och en resonera. Men om alla tar bilen, så kommer alla betydligt senare till jobbet än om alla tar bussen. Så slutsatsen är att även om var och en handlar alltigenom förnuftigt i strävan att komma så fort som möjligt till jobbet så kommer alla senare till jobbet jämfört med om alla hade handlat annorlunda.

Detta exempel kanske inte är så talande för oss här i Sverige (eftersom vi ”nekat” och solidariskt byggt ut kollektivtrafiken via skattesedeln), men i andra länder där de flesta använder bilen är detta högst relevant. Det som ger störst samhällsnytta för helheten är om man kommer överens om att ”neka” och alla ta bilen. Men för individen är det bäst om alla andra tar bussen, men att själv ta bilen. Att smita från sitt kollektiva ansvar. Och även om Parfit när han tar upp Pendlarnas dilemma syftar på tid att ta sig till jobbet, så fungerar det ännu bättre på miljöaspekten. Växthuseffekten bildar ett gigantiskt Fångarnas dilemma. Den mängd koldioxidutsläpp som varje individ bär anvaret för, kommer inte påverka den själv eller närstående direkt. Ens egna utsläpp förstör egentligen inte så mycket för en själv, utan mer för människor på andra platser och i ännu större grad för människor i framtiden.

Det bästa för kollektivet (speciellt om man räknar in solidaritet med kommande generationer, vilket vi gröna gärna vill) är att alla kraftigt minskar sina utsläpp. Men det bästa för individen är ändå att alla andra minskar sina utsläpp, men att man själv får leva loppan och strunta i begränsningar. Problemet är bara att när man märker att andra fuskar, så vill man själv fuska. Vilket leder till att ingen minskar sina utsläpp. Och det som du trodde var bäst för dig, blev klimatkatastrof. Och det som verkade dåligt för dig, men bra för alla räddar planeten.

Någon som är inne på samma linje är Göran Rosenberg, som för ett par veckor sedan skrev en utomordentlig debattartikel i DN i ämnet (nöj dig inte med mina urklipp, läs hela):

Ett vanligt argument för att göra något vi egentligen tycker är fel är att någon annan annars kommer att göra det i vårt ställe. Det känns inte helt meningsfullt att personligen avstå från en miljöbelastande flygresa när allt fler hela tiden flyger alltmer. Eller att personligen sluta äta utfiskningshotade fiskarter när den globala utfiskningen fortgår för fullt. Eller att personligen dra ner på förbrukningen av ändliga naturresurser när den globala exploateringen av ändliga naturresurser accelererar.

Naturligtvis kan det ligga en stor personlig tillfredsställelse i att ändå göra det som känns rätt – oavsett vad alla andra gör – men det befriar oss inte från en situation där det kan verka mera givande att göra det vi tycker är fel än det vi tycker är rätt.

Det befriar oss kort sagt inte från den korta siktens tyranni.

Och som vanligt känns det då väldigt bra att vara grön, och stå för långsiktigheten och vetskapen om att det inte fungerar att hoppas på att enskilda individer ska ta sig i kragen, utan att vi behöver gemensamma lösningar där vi med grön skatteväxling och tuff lagstiftning ser till att alla ”nekar”. Vi har inte råd att vänta och hoppas, vi måste kräva lösningar nu.

Göran Rosenberg fortsätter:

Men vad ska vi då kalla ett tillstånd där friheten att göra det vi tycker verkar bäst för oss själva får till resultat att var och en för sig gör det sämre för alla?

Redan etablerade benämningar på tillstånd av det här slaget är inte utan laddning de heller, eller vad sägs om ”fångarnas dilemma”, ”allmänningens tragedi” eller rätt och slätt ”sociala fällor”. Gemensamt för dem alla är i alla händelser beslutssituationer där vi som enskilda individer, var och en för sig, inte förmår välja det beslut som är bäst för oss själva. För att kunna välja det som är bäst för oss själva måste vi nämligen förmås att välja det som i längden är bäst för ”alla” – också när det kan verka bäst för oss själva att välja något annat.

Men det hela stannar inte vid miljöfrågorna. Vi kan ta en tripp till Kina och se på överbefolkningen. Det är bra för varje fattig bondfamilj på landsbygden att skaffa många barn som kan hjälpa till på gården, men när alla gör så leder till ännu större fattigdom och brist på mat och vatten. Eller utfiskningen. För varje enskild fiskare är det katastrofalt på lång sikt om ens fiskeområde töms på fisk, men att vara den som slutar fiska först leder till personliga ekonomiska förluster. Så det blir kollektivt chickenrace där alla förlorar.

Vad är då lösningen på dessa problem? Mer om det i del tre.