Äntligen får homosexuella vigas!

Underbart! Jag känner mig stolt över Sverige och Svenska Kyrkan. Det dröjde länge men nu så sällas äntligen Sverige till ett av de få länder (Jag känner bara till Spanien faktiskt) där homosexuella får vigas.

Samuel utrycker glädjen såhär:

Progressivt & vågat, och därför väl så viktigt. I en religion där man påstår att kärleksbudskapet står i centrum är det ytterst viktigt att inte begränsa kärleken. Att tillåta par att gifta sig, oavsett könskonstellation, är därför av högsta vikt, eftersom giftermålet är den högsta bekräftelsen av den romantiska kärleken, i alla fall inom kyrkan.

Själva ordet äktenskap kommer dock förbehållas heterosexuella par. “Ordet äktenskap är av tradition så kraftfullt förknippat med relationen mellan man och kvinna“, säger den intervjuade Claes-Bertil Ytterberg, biskop i Västerås stift. Jag tycker nog tyvärr att det förminskar värdet av beslutet, men det är ändå en bra start. Det är väl bara att inse att allt inte kan förändras på en gång i en sammanslutning med sju miljoner medlemmar. Och varje steg i rätt riktning är förstås bra.

Varje lyckad resa börjar med ett steg i rätt riktning. Och även om det inte når ända fram så är är det så rätt iallafall. För kärleken känner inga gränser:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.

Allt bär den , allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.

Jonas Gardell, som är en fantastisk andlig vägledare, skriver i sin dagbok:

Morgonen efter den första natten. Jag var nitton år och steg upp ur sängen, barfota på ett kallt parkettgolv, i en lägenhet som jag aldrig varit i förut. Kvar under täcket låg mannen som jag nu älskade, han sov.

Jag drog upp rullgardinen och såg ut. Det hade snöat under natten. Staden jag såg ut över var ny, och jag var helt och fullt närvarande. Jag såg ut över den vita staden och visste att jag stod alldeles i början av något, det var nu det började, och det som började var fantastiskt och löftesrikt, och jag fylldes med bävan för jag förstod att jag nu visste vad förälskelse var.

Det finns nätter som förvandlar ens liv, och man går in i en dag då allt är nytt. Hela världen är ny.
Genomsköljd av helighet. Mystisk. Möjlig.

Varje steg åt varje håll är ett nytt steg åt ett nytt håll för man själv är inte densamme.

Leo Saucedo (God vän sen ett drygt decennium, KD-röstare och även bror till Idol-Danny) har en annan uppfattning och skriver på sin blogg:

Men att inom ett kristet trossamfund följer man en “tro”, man bekänner sin tro i enlighet med Bibeln per definition..
Vad är nästa steg för Svenska Kyrkan, avskaffa Jesus eller varför inte begreppet Gud när vi ändå håller på ??? Det är enkelt vill man inte tro så behöver man inte. Detta känns mer som ett panikartat försök av Svenska Kyrkan att behålla medlemmar.

Antigen spelar man Fotboll och följer reglerna (inte röra bollen i händerna, mål i motståndarens mål etc.) eller så hittar man på ett eget spel (ett annat trossamfund). Ett parti röstar man på för att man tycker som dom. Ett parti ska inte ändra sina åsikter för att få fler röster… Varför skulle principen i kyrkan vara annorlunda?

Jag håller normalt Leo som en av de mest intelligenta människor jag känner, men det här känns lite vimsigt. Jaja, alla får ha sin åsikt. ”Ett parti ska inte ändra sina åsikter för att få fler röster.” Känns som något snarare Alliansen borde ta till sig?

Uppdaterat:

Ang Leos uttalande så säger jag som Sandra, ”Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, kyrkan är en gudstjänstgemenskap.”

Patrik Pettersson kommenterar också:

Kyrkan behöver vara delaktig i och samspela
med sin egen tid. Kyrkan bör inte vara någon
avskild enklav av konserverade värderingar.
Kyrkan är och bör förbli en del av den tid i
vilken vi lever, bejakande förändringen och
utvecklingen av den egna tidens samhälle.

About these ads