Välfärd och rikedom
juni 13, 2007
Jag har länge velat göra upp med konceptet rikedom. Det är ett vedervärdigt koncept, men som i vårt samhälle höjs upp till skyarna. Men missförstå mig inte nu, det är inte fel att människor har en hög levnadsstandard, även kallat välfärd. Men vad är då skillnaden mellan välfärd och rikedom?
Jo det ena är relativt absolut och det andra absolut relativt. Välfärd är att människor får tillgång till bostad, utbildning, arbete och kultur i den mån som är den allmänna normen eller standarden i samhället. Att så många som möjligt är över samhällets socialt accepterade lägsta-nivå, som då ska vara så hög så möjligt.
Rikedom är dess motsats. Rikedom är att när ett fåtal har markant högre levnadsstandard än genomsnittet. Att klyftorna mellan rika och fattiga är så stora så möjligt, och där taket för de rika är så högt så möjligt.
Nu finns det de som argumenterar att samhällsekonomin blir effektivare om stora sociala klyftor accepteras, och att det bidrar till att de fattiga faktiskt får det bättre. Men jag vänder mig mot den principen, och modern forskning säger oss att över en viss gräns så ökar inte människors lycka eller välmående med ökad materiell standard. Dock så påverkar sociala klyftor starkt människors lycka eller välmående.
Fjodor Dostojevsky sa en gång på 1800-talet att ett samhälle ska bedömas enligt dess fångar. Jag säger att ett samhälle ska bedömas efter de som har det sämst ställt.
Ett samhälle som värnar om alla människors lika värde, bör vara ett samhälle som strävar efter alla människors lika levnadsvilkor. Notera skillnaden mellan lika och samma. Jag säger inte att alla ska leva på samma sätt, jag säger bara att det bör finnas en minstanivå som alla människor är värda. Som en medborgarlön. Och att vi har ett ekonomiskt system som inte syftar till ekonomisk maktkoncentration, utan till jämlikhet och rättvisa. Jag går inte till angrepp mot marknadsekonomin, men mot rovkapitalismen.
Man skulle nästan kunna kalla det rikedomsbekämpning. Jag utgår här i frågan om social rättvisa, men Birger Schlaug slår också ett slag för rikedomsbekämpningen. Fast av miljöskäl. Båda är lika goda.



juni 13, 2007 at 10:04 e m
Bra inlägg!
Varför låter sånthär så bra när du skriver det men aldrig annars?
Men finns det verkligen en motsättning mellan välfärd för massorna och rikedom för en del? Det är väl bara miljön som sätter gränser och inte nationalekonomin.
juni 13, 2007 at 11:05 e m
Tack. Men här så pratar jag inte alls om miljöaspekten, utan bara att sociala och ekonomiska klyftor ‘i sig’ är något värt att kämpa mot.
Och det är inte direkt så att det kommer gå ut över dig och mig. 2% av världens befolkning äger 80% av världens resurser.
I USA så har de 300 rikaste högre sammanlagd årsinkomst än de 150 000 000 fattigaste tillsammans. Det är ohyggliga siffror. Och har man den minsta känsla för alla människors lika värde, så kämpar man mot dessa siffror.
Vi må föredra olika vägar att nå dit, men utjämnade sociala klyftor måste vara ett av politikens viktigaste mål.
juni 14, 2007 at 12:59 f m
Kanske ditt bästa inlägg nånsin? Asbra skrivet!
juni 14, 2007 at 12:55 e m
Tack Christian
juni 14, 2007 at 2:45 e m
Jag vet inte om Fjodor Dostojevsky sagt det du skrev, men det kriminologer använder är uttrycket ”visa mig dina fängelser så ska jag tala om hur ditt land fungerar”. http://www.utbildning.su.se/katalog/Amne/45.asp
Att du tycker att ett samhälle ska bedömnas efter de som har det sämst ställt står inte emot ovanstående. Utan är faktiskt samma sak.
juni 14, 2007 at 3:20 e m
Jag kan inte annat än hålla med dig