Jakop Dalunde

Ibland känns som att det finns så många problem och orättvisor i denna värld, att man inte orkar med att kämpa mot dom alla. Att man bara stänger av för att man inte klarar av trycket. Katja har skrivit en läsvärd text om detta här.

Här är ett urklipp:

Jag tror att dagens ungdom vet för mycket. Vi vet allt. Världen får plats i vår bakficka, fast i en glasbubbla som vi kan se på och förfäras över, men som vi inte kan gå in i och ta del av, se alla de där små sakerna som gör livet till ett under även i de hemskaste av situationer. Vi känner till torkan i Etiopien och svälten i Indien, men vi känner inte människorna. Världen är inte mänsklig. Dagens ungdom tror inte på människan, för hon känner den inte. Kunskapen vi har om världen blir inte balanserad av en vid kännedom av mänskligheten.

Det leder till misstro. På många sätt var ungdomarna på sextiotalet naiva, och just därför åstadkom de saker. De hade inte all kunskap. Om man hela tiden ska ta med den bittra, stenhårda realiteten i beräkningen, kommer man till slut fram till att ingenting är lönt.

Dagens ungdom är cyniker. Vi har hela världen i våra händer och vet att det inte är någon idé. Det är för överväldigande. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas långsammare än resten av kroppen och att ungdomars hjärnor blir stressade av all information vi utsätts för, helt enkelt för att hjärnan inte är färdigutvecklad. Vi kan inte hantera allt vi vet. Så vi gömmer oss bakom mobiltelefoner och modemagasin.

Kan varmt rekommendera Patrik Pettersons inlägg om murar och dess effekter på människor som separeras av dem.

Jag har alltid kännt att det går att använda begreppet ‘allmängiltigt’. Och jag är inte helt berädd att kasta bort det. Men Patrik Pettersson får som vanligt mig att tänka till lite extra.

Varje
människa är
en kontextuell varelse.

Varje människa är beroende av,
ingår i och interagerar med ett
yttre och större sammanhang.

Den kontextuella tillhörigheten
varierar över tid och med plats,
men den finns alltid i någon form.

Alla mellanmänskliga fenomen
är kontextberoende och varje
människa ingår i sin kontext.

Någon allmängiltighet eller
något allmänmänskligt
finns inte.

Islam kritiseras ibland för att ha en förlegad kvinnosyn. Man syftar då ofta på passagerna om hur många fruar man får ha, och hur man får skilja sig eller inte. Det kritikerna ofta missar är att sätta in det i sin kontext. Om man ser på hur det såg ut på den arabiska halvön på 600-talet (och i resten av världen också för den delen) så var förhållandena betydligt värre än så. I själva verket så var det som predikades av Profeten Muhammed, frid över honom, en enorm jämställdhetsreform. Även om det med våra ögonmått mätt kanske inte var världens största steg, så var det iallafall ett steg i rätt riktning. Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, alltså jämställdhet, istället för det som står ordagrant, i sitt tänkande.

Det jag vill komma fram till är att även den visaste och välvilligaste inte kan se bortom tidens horisont. Vi kan inte förutspå vad som kommer hända i framtiden, vi kan bara se nuet, analysera och göra det bästa av det vi vet. Och inte låsa fast sig vid gamla sanningar, om man inte fortfarande finner dom giltiga.

Något som är sant, eller rationellt, vid ett tillfälle behöver inte vara det senare. Allting måste sättas in i sin kontext. Huruvida det är bra eller inte att någon står på barrikaderna och kämpar kan bara svaras på om man också vet vad den kämpar mot. Ett slagord kan bli helt meningslöst om man inte vet vem eller vad det slår mot.

Ge oss ett val skriver intressant om de kriterier man bör beakta här:

1. kontexten (sammanhanget) – Rationaliteten kan vara giltig under vissa rådande förutsättningar här och nu, men där eller då är den inte alls giltig. När verkligheten runtomkring förändras tappar rationaliteten sin tillfälliga giltighet.
2. aspekten (synvinkeln, perspektivet) – Rationaliteter kan vara partiska, det vill säga giltiga bara så länge man delar någon grundläggande värdering som ligger utanför rationaliteten i sig.
3. taxonomin (kategoriseringen, klassificeringen) – Bildligt uttryckt: En rationalitet består av byggstenar lagda i en viss ordning. Om vi jobbar med fyrkantiga byggstenar är en viss rationalitet för husbygge giltig, men om vi väljer att göra byggstenarna trekantiga så måste en annan rationalitet till. Såväl fyrkantiga som trekantiga byggstenar kan dock hackas fram ur samma runda stenblock…
4. syntaxen (sammanställningen, ordningen) – Ibland kan ordningen som byggstenarna läggs i varieras utan att slutresultatet förändras. Ibland är ordningen oerhört betydelsefull för slutresultatet, men det är ändå långt ifrån alltid som två skilda ordningar, som ger helt skilda slutresultat, kan skiljas åt genom att den ena är mer giltig än den andra.

Vart vill jag då komma med allt detta? Jo jag kan lite frustreras när nyliberalismens företrädare försöker mena att det man tycker nu, är giltigt pga det moderideologin liberalismen tillkämpade sig på 1800-talet. Även om liberalismens företrädare då tillkämpade sig otroliga civilisatoriska framsteg, och att den osten var väldigt fin och värd ett dyrt pris då, så börjar den osten blir gammal nu.

Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, istället för det som står ordagrant. Antingen håller man benhårt fast vid att så länge varje människa tillåts vara egoist och sträva efter sitt eget bästa så kommer allting lösa sig, eller så ser man att för att just garantera alla människors frihet och överlevnad så måste vi gemensamt komma överens om att vi måste hejda oss för att inte förinta planeten. Det är inte längre människans frihet och skaparkraft som sätter gränserna, utan jordens ekologi.

Härom veckan skrevs i DN Kultur en fantastisk krönika av Nina Björk:

Omslaget till den liberala tidskriften Neo har rubriken “Varning för alarmismen” och på DN:s ledarsida förklarar Niklas Ekdal att “klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna” (4/2). Det är som om FN:s rapport sticker en nål rätt in det liberala hjärtats ömmaste punkt.

Det har naturligtvis att göra med att det liberala handlingsmönstret så uppenbart inte är tillämpbart i det här fallet. Det går helt enkelt inte att säga att det blir bäst om alla individer köper den lösning de själva föredrar.

Och hon fortsätter lite längre ner:

Om jorden blir varmare på grund av människans aktiviteter och om jorden i längden inte kommer att klara det, innebär detta någonting för en liberal svårtänkbart: det finns en gräns för människan. Hon är inte oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor. Hon är inte den ensamma gudom de har postulerat henne som.

En sådan tanke bryter brutalt med den liberala traditionen, där den enskilda mänskliga individen och hennes hjärna har setts som de yttersta historiskt verksamma krafterna.

Och Niklas Ekdal skriver såhär på DNs ledarsida:

På 1800-talet var liberalismen en radikal, rentav samhällsomstörtande ideologi. Upplysningens logiska fortsättning i politiken. För individens frihet, utveckling och förnuft - mot det gamla privilegiesamhället och hukandet under kyrka, adel, kung och militär.

Liberalismen gjorde människan till mål i stället för medel.

Under 2000-talet är andra politiska krafter på offensiven. Liberalismen beskylls för att orsaka allt ifrån sexslaveri till klimatförändringar.

Och det blir så sjukt när man försöker förringa en ideologis brister genom att framhålla gamla förtjänster.

Patrik Petterson kommenterar det hela såhär:

Niklas Ekdal skriver i DN
om marknadsekonomins och
liberalismens välsignelser.

Det är inte svårt att hålla
med om att vi har mycket att
tacka liberalismen för.

Men det tycks vara svårare
för nyliberalismens företrädare
vilja se dess faktiska brist.

Och just den problematiken har jag skrivit om tidigare här och här, om nödvändigheten att se att det är människans egoism och brist på förmåga att se oss som ett enda sammanhang. Att vi är del i ett enda ekosystem, oavsett om man där sätter in ekologi eller ekonomi.

Jag låter Nina Björk avsluta med att såga de fundamentalistiska liberalerna:

Och där gårdagens liberaler stod står dagens kvar. I en artikel i Neo skriver Bengt Kriström att klimatförändringarna inte bäst hanteras av naturvetare - utan av ekonomer. Det vill säga: inte av dem som vet någonting om något annat än människan utan av dem som vet något om den mänskliga uppfinningen pengar. Där en naturvetare skulle kunna komma dragande med en kraft utanför den mänskliga kan ekonomen enbart tala om människan och hennes rationalitet. Bara så kan människan fortsätta att vara gud.

Om liberalerna har fel skulle det inte bara innebära att vi skulle behöva ta hänsyn till en kraft utanför oss själva. Det skulle också innebära en omsvängning av djupt personlig karaktär, i alla fall för oss västerlänningar. Det skulle kunna innebära att vi var tvungna att byta livsstil. Inte genom att byta Gucci-väskan mot ett annat märke, utan tvärtom att vi var tvungna att byta livsstil genom att avstå från just detta sätt att bli individer på, just detta sätt att skapa vår identitet. Och då skulle vi verkligen bli vilsna. Då skulle vi verkligen inte veta vilka vi är.

Eller snarare, då blir vi ju alla samma sak: kroppar beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi alla lever. För en liberal är det synonymt med att all individualitet är hotad. Och det är för dem möjligen ett större hot än en förstörd miljö.

Och det som gör oss gröna till progressiva, är att vi bortser inte från socialismen eller liberalismen, men har inget behov att klamra oss fast kring gamla sanningar. Vi behåller de rationaliteter som fortfarande är giltiga, men vi har ingen tung arvsmassa som tvingar oss att blicka bakåt. Istället är vi sanna avantgardister.

Vi säger helt enkelt att varken 1800-talets socialism eller liberalism har alla svaren och att vi istället behöver något nytt och fräsch. Något grönt.

Patrik Petterson, en av mina absoluta favorit-bloggare, levererar en ständig ström av korta tänkvärda inlägg på sin blogg. Jag citerar här ett inlägg han gjorde nyligen i sin helhet:

Med orden

“Djävulen är en spegel där vi ser vår egen fruktan.
Ondska [är] det vi utövar när vi tror oss bekämpa honom.”

avslutar Lars Linder sin recension av
av Philip Coles bok “The Myth of Evil”.

Att tro sig bekämpa det onda är
att bekämpa sin egen fruktan.

En tanke att fundera vidare på
i dessa tider av demonisering
av än den ena och än den andra.

Skriv på denna viktiga namninsamling
Till: Sveriges riksdag och regering

Lagstiftningen med syfte att underlätta övervakning av medborgarna har kontinuerligt genomförts under 2000-talet. Ingen motsvarande lagstiftning för att underlätta för medborgarna att få insyn i den ekonomiska eller politiska makten har tillkommit. Vi saknar och efterlyser balans i lagutvecklingen.

Vi är övertygade om att eftertanke och överblick är speciellt viktigt just nu eftersom flera lagar om tvångsmedel, övervakning och integritetskänsliga ingripanden mot medborgarna har stiftats de senaste åren och ytterligare förslag står på tur.

Vi uppmanar riksdagens ledamöter att stoppa regeringens förslag att Försvarets radioanstalt (FRA) ska kunna avlyssna data- och telefontrafik som förs över landets gränser. Regeringens lagförslag hotar källskyddet, som är en av hörnpelarna i vårt öppna demokratiska samhälle.

Vi uppmanar också riksdagens ledamöter att i vart fall inte ta några beslut om utvidgningar av tvångsmedel, övervakning och integritetskänsliga ingripanden mot medborgarna förrän Integritetskyddskommittén kommit med sitt slutbetänkande.

Om regeringen väljer att lägga sådana förslag innan dess uppmanar vi riksdagens ledamöter att endera avvisa förslagen, eller åtminstone låta dem vila i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 12 § regeringsformen.

Vi uppmanar riksdag och regering att stoppa den blinda tjurrusningen mot ett kontrollsamhälle som vi inte vill ha, och istället låta eftertanke och respekt för de grundlagsskyddade medborgerliga rättigheterna bli ledstjärnor i lagstiftningsarbetet.

Med vänlig hälsning

Undertecknade

Patrik Petterson, blivande teolog, skriver ofta vackert och pricksäkert om livets mysterier på sin blogg. Här följer några av hans tankar om söndrandet och härskandets logik i sin helhet:

Att härska genom att söndra
är ett väl beprövat recept,
som inte har gått ur tiden.

Det användes framgångsrikt,
av Belgien i Afrika,
av Spanien i Sydamerika
av England i Nordamerika

Det används framgångsrikt,
av USA i Irak,
av Israel i Palestina,
av Ryssland på Kaukasus,

Samma unkna recept,
samma unkna anrättning,
samma girighet, lidande och död

Via Jimpan hittade jag denna känslosamma film:

30 januari 2007. 59 år sedan vi satte tre skott i Medkänslan, Toleransen och Ickevåldet. Mohandas Karamchand Gandhi skjuten i New Delhi, 78 år gammal.

2 procent äger 80 procent av världen.
Hänger fred och ekonomi ihop?

För ett tag sedan hade jag och Tomas Melin en rätt intressant diskussion om huruvida det finns ett motsatsförhållande mellan frihet och rättvisa. En av mina favvobloggare, Jimpan, har kommenterat det i en längre post. Det som gör posten extra intressant är att han ömsom håller med mig, och ömsom Tomas. Spring och läs!

På detta inlägg reagerade Jakop Dalunde, språkrör för Grön Ungdom Stockholm och en bloggare som jag står nära i sakfrågor. Han tog upp Isaiah Berlins binära frihetsbegrepp, som skiljer mellan negativ frihet (frihet från, t.ex. statens inblandning i vad man tror på eller vem man attraheras av) och positiv frihet (frihet till, t.ex. utveckling genom tillgång till utbildning eller hälsa genom tillgång till vård).

(…)

Jakop skriver i sitt sista inlägg i debatten att frihet och trygghet bör vägas mot varandra. Visst är det så. Men jag anser att det är missvisande att associera frihet till höger och trygghet till vänster. Och jag anser inte att höger/vänsterskalan är irrelevant. Denna skala har med ekonomisk politik att göra. Om det står för en horisontell axel i ett koordinatsystem, så är frihet kontra ofrihet placerat vid varsin ände i en vertikal axel. (Mer om detta kan läsas på Political Compass.)

Jag skulle önska att miljöpartister, eller gröna om man så vill, inte var så rädda för att placera sig på en höger/vänsterskala. Där håller jag med Jakop. Men detta gäller i ekonomiska frågor. Det väsentliga är att tala i termer av makt (se t.ex. mitt inlägg om Foucault). Klass kan vara en aspekt - kön, etnicitet och sexualitet är andra. Och då bör man inte förväxla den horisontella skalan med den vertikala. Kanske tycker man att den vertikala skalan är viktigare. Mot det har jag inga invändningar. Men ett partis hela program kan inte förhålla sig neutralt till höger/vänsterskalan.

Nu fortsätter mini-serien om Fångarnas dilemma. Här är del 1 om man vill läsa på bakrunden.

Om vi då ska göra verklighet av teorin. Någon som redan gjort det är filosofen Derek Parfit, som i boken Reasons and Persons bland annat tar upp problematiken i ett samhällssammanhang. Ett exempel som Parfit tar upp kallar han “Pendlarnas dilemma”, och torde uppskattas av alla gröna:

Tänk dig att du bor i en förort och funderar över om du ska ta bilen eller bussen till jobbet på morgonen. Tänk dig också att ditt främsta mål är att komma fram så fort som möjligt. I så fall kan du resonera så här:

“Om de andra tar bussen, så är det klokast att ta bilen, eftersom bussen måste stanna vid hållplatsen. Om de andra i stället tar bilen, så blir det visserligen trafikstockningar, men det är fortfarande klokast att ta bilen. För bussen fastnar också i trafikstockningarna (det finns inga bussfiler), och måste ändå stanna vid hållplatserna. Så oavsett vad de andra gör, så är det klokast för mig att ta bilen.“

På samma sätt kan givetvis vad och en resonera. Men om alla tar bilen, så kommer alla betydligt senare till jobbet än om alla tar bussen. Så slutsatsen är att även om var och en handlar alltigenom förnuftigt i strävan att komma så fort som möjligt till jobbet så kommer alla senare till jobbet jämfört med om alla hade handlat annorlunda.

Detta exempel kanske inte är så talande för oss här i Sverige (eftersom vi “nekat” och solidariskt byggt ut kollektivtrafiken via skattesedeln), men i andra länder där de flesta använder bilen är detta högst relevant. Det som ger störst samhällsnytta för helheten är om man kommer överens om att “neka” och alla ta bilen. Men för individen är det bäst om alla andra tar bussen, men att själv ta bilen. Att smita från sitt kollektiva ansvar. Och även om Parfit när han tar upp Pendlarnas dilemma syftar på tid att ta sig till jobbet, så fungerar det ännu bättre på miljöaspekten. Växthuseffekten bildar ett gigantiskt Fångarnas dilemma. Den mängd koldioxidutsläpp som varje individ bär anvaret för, kommer inte påverka den själv eller närstående direkt. Ens egna utsläpp förstör egentligen inte så mycket för en själv, utan mer för människor på andra platser och i ännu större grad för människor i framtiden.

Det bästa för kollektivet (speciellt om man räknar in solidaritet med kommande generationer, vilket vi gröna gärna vill) är att alla kraftigt minskar sina utsläpp. Men det bästa för individen är ändå att alla andra minskar sina utsläpp, men att man själv får leva loppan och strunta i begränsningar. Problemet är bara att när man märker att andra fuskar, så vill man själv fuska. Vilket leder till att ingen minskar sina utsläpp. Och det som du trodde var bäst för dig, blev klimatkatastrof. Och det som verkade dåligt för dig, men bra för alla räddar planeten.

Någon som är inne på samma linje är Göran Rosenberg, som för ett par veckor sedan skrev en utomordentlig debattartikel i DN i ämnet (nöj dig inte med mina urklipp, läs hela):

Ett vanligt argument för att göra något vi egentligen tycker är fel är att någon annan annars kommer att göra det i vårt ställe. Det känns inte helt meningsfullt att personligen avstå från en miljöbelastande flygresa när allt fler hela tiden flyger alltmer. Eller att personligen sluta äta utfiskningshotade fiskarter när den globala utfiskningen fortgår för fullt. Eller att personligen dra ner på förbrukningen av ändliga naturresurser när den globala exploateringen av ändliga naturresurser accelererar.

Naturligtvis kan det ligga en stor personlig tillfredsställelse i att ändå göra det som känns rätt - oavsett vad alla andra gör - men det befriar oss inte från en situation där det kan verka mera givande att göra det vi tycker är fel än det vi tycker är rätt.

Det befriar oss kort sagt inte från den korta siktens tyranni.

Och som vanligt känns det då väldigt bra att vara grön, och stå för långsiktigheten och vetskapen om att det inte fungerar att hoppas på att enskilda individer ska ta sig i kragen, utan att vi behöver gemensamma lösningar där vi med grön skatteväxling och tuff lagstiftning ser till att alla “nekar”. Vi har inte råd att vänta och hoppas, vi måste kräva lösningar nu.

Göran Rosenberg fortsätter:

Men vad ska vi då kalla ett tillstånd där friheten att göra det vi tycker verkar bäst för oss själva får till resultat att var och en för sig gör det sämre för alla?

Redan etablerade benämningar på tillstånd av det här slaget är inte utan laddning de heller, eller vad sägs om “fångarnas dilemma”, “allmänningens tragedi” eller rätt och slätt “sociala fällor”. Gemensamt för dem alla är i alla händelser beslutssituationer där vi som enskilda individer, var och en för sig, inte förmår välja det beslut som är bäst för oss själva. För att kunna välja det som är bäst för oss själva måste vi nämligen förmås att välja det som i längden är bäst för “alla” - också när det kan verka bäst för oss själva att välja något annat.

Men det hela stannar inte vid miljöfrågorna. Vi kan ta en tripp till Kina och se på överbefolkningen. Det är bra för varje fattig bondfamilj på landsbygden att skaffa många barn som kan hjälpa till på gården, men när alla gör så leder till ännu större fattigdom och brist på mat och vatten. Eller utfiskningen. För varje enskild fiskare är det katastrofalt på lång sikt om ens fiskeområde töms på fisk, men att vara den som slutar fiska först leder till personliga ekonomiska förluster. Så det blir kollektivt chickenrace där alla förlorar.

Vad är då lösningen på dessa problem? Mer om det i del tre.