Jakop Dalunde

Imorgon är det Sveriges nationaldag, som jag rubriken till trots vill avskaffa. Precis som Maria.

Nationaldagen präglas för vissa av rasism, och andra kulturpluralism, så så länge den finns kvar bör tillfället tas i akt.

Morgondagen till ära bjuder jag här på en bit från ett tal Olof Palme, från juldagen 1965. Talet är tonsatt av The Latin Kings.

 Talet finns att läsa i sin helhet här. Jag gillar speciellt slutet:

Och vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att de följer de spelregler som gäller i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden. Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi.

De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara “annorlunda” svenskar.

- - -

Därmed förs frågan om invandrarna i Sverige ut i ett vidare perspektiv.

Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land. Vi har saknat minoritetsproblem. Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulser över gränserna. Vi kan inte bygga murar mot omvärlden, murar som betyder isolering och tillbakagång. Utvecklingen för människorna närmare och närmare varandra, i en kontakt som betyder stimulans men också nötning och svårigheter.

Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.

Såhär någon vecka efter mitt och Marie Wickbergs utspel om avskaffade visa-krav i EU, så annonserar Carl Bildt på sin blogg att flera EU-länder kommer avskaffa visa-kraven från balkan-länderna:

I dag meddelar Sverige, Frankrike och ett 10-tal andra länder att vi avser att så gott som helt ta bort viseringsavgifterna för medborgare i västra Balkan när de vill resa till olika EU-länder.

Jag menar förstås inte att dessa två händelser hänger ihop, men man vet aldrig

Nu finns en artikel om öppnare gränser att läsa på SVT Opinion, av mig och CUFs 1:e vice ordförande Marie Wickberg.

Den 8 december 2007 genomförs demonstrationer och manifestationer mot klimatförändringar över hela världen, i anslutning till klimatsamtalen i Bali 3-14 december 2007.

Här finns information om de evenamang som sker i Sverige. Här är några urklipp:

Stockholm:

• 14:00 - Samling med inspirerande uppladdning på Norra Latins gård vid Norra Bantorget. Bland annat utlovas tal, musik och utdelning av klimatbanderoller till demonstrerande barn.

• 14:45 - ca 15:30 - Demonstrationståg genom staden till Mynttorget. Karta finner du här:
  

• ca 15:40 - 16:00 - Avslutning på Mynttorget där vi avnjuter ytterligare något tal och har biobiljettdragning för demonstrerande barn och ungdomar. :-).
• Kontaktperson: Anders Berndes; studeramera (a) spray.se, tfn: 0732-70 55 72

Göteborg:

• 14:00 - 16:00 - Kungsportsplatsen: Manifestation av göteborgsbaserade miljöorganisationer. Dessa bjuder på eldkonstnärer, kaffe, glögg, musik och tal.

• Kontaktperson: Ian Fiddies; ian.fiddies (a) mjv.se, tfn: 0739-24 23 41

Malmö:

• 15.00 - Samlingsplats: Gustav Adolfs torg

• Mer info på; http://klimat2007.co.nr/

• Kontaktperson; Kajsa Lindqvist; kajsa.lindqvist (a) gmail.com, tfn: 0702-77 31 29

Uppsala:

• 10:00 - 12:00 - Celsiustorget: musik och tal av Staffan Lindberg, Uppsalas egen koldioxidbantare, tal av Per Hultén från Uppsala Naturskyddsförening, samt Gun Lange och Emma Wallrup från Klimatkampanjen, Naturskyddsföreningen Uppsala län. Svar på klimatfrågor ges vid olika organisationers informationsbord.

• Tåg avgår klockan 12:09 och 13:09 från Uppsala för den som vill ansluta till Stockholmsmanifestationen.

• Kontaktperson; Emma Wallrup; emma.wallrup (a) naturskyddsforeningen.se, tfn: 0705-73 54 51

En av våra nya medlemmar, Sven Elander, bloggar här klokt om hur vissa borgerliga liberaler ofta svartmålar politisk intervention på marknadsekonomin genom att kalla det planekonomi. Här är ett urklipp:

Låt oss klargöra en sak: politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi. Det kan låta som en självklar sak, men tydligen inte. Så här skriver nämligen Niklas Ekdal i DN apropå den accelererande klimatförändringen:

Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.

En sak är säker. Utan politiska lösningar väntar en katastrof för både människor och miljö. Men betyder det att vi måste införa planekonomi á la Sovjet eller Nordkorea? Knappast.

Johan Norberg för ett liknande resonemang i Expressen där han skriver att det är rika människor som har råd att tänkta på naturen och att klimatfrågan kommer att lösas med mer tillväxt och snabbare teknikutveckling.

Det intressanta med både Ekdal och Norberg är att de först förkastar politisk styrning/regleringar som ett sätt att lösa klimatproblemen, och därefter pekar på just politiska regleringar som lösning på problemet.

Niklas Ekdal skriver att Det är deras (politikernas) uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning och Johan Norberg skriver att en mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar.

Klok observation.

En annan sak som jag tänker på, är hur Johan Norberg använder begreppet “rik”. Rik är ett relativt begrepp, det är något man är i förhållande till någon annan.

Men Johan Norberg använder begreppet som om det vore absolut, ett visst mått på ekonomiska tillgångar. Det är en form av nyspråk, där man skönmålar begreppet rik och gör det till något som skulle kunna vara uppnåerligt för alla.

I juni skrev jag såhär om rikedom:

Jag har länge velat göra upp med konceptet rikedom. Det är ett vedervärdigt koncept, men som i vårt samhälle höjs upp till skyarna. Men missförstå mig inte nu, det är inte fel att människor har en hög levnadsstandard, även kallat välfärd. Men vad är då skillnaden mellan välfärd och rikedom?

Jo det ena är relativt absolut och det andra absolut relativt. Välfärd är att människor får tillgång till bostad, utbildning, arbete och kultur i den mån som är den allmänna normen eller standarden i samhället. Att så många som möjligt är över samhällets socialt accepterade lägsta-nivå, som då ska vara så hög så möjligt.

Rikedom är dess motsats. Rikedom är att när ett fåtal har markant högre levnadsstandard än genomsnittet. Att klyftorna mellan rika och fattiga är så stora så möjligt, och där taket för de rika är så högt så möjligt.

Kort sagt, alla kan inte bli rika, och det är heller inte lösningen på klimatproblemen.

Dock så håller jag med om tanken bakom Johan Norbergs resonemang, om man bara byter ut ordet “rik”. Det är först när de första stegen på Maslows behovstrappa är bemötta som man har utrymme att tänke långsiktigt och globalt på miljön och klimatförändringarna.

Just därför behöver vi dels effektivare bistånd, men framför allt rättvisare regler för världshandeln. Inte bara av solidariska skäl, utan vi har också ett egenintresse att skapa acceptans i utvecklingsländerna för exempelvis en global koldixidskatt.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Interventionism, planekonomi, Niklas Ekdal, Johan Norberg, Sven Elander, Rättvis handel, koldioxidskatt, klimatförändringar, miljö, marknadsekonomi, rik, rikedom

Imorgon bitti reser jag på studieresa med Katarina Församling till Jerusalem. Är sjukt peppad, har längtat efter att resa dit i flera år. Här är en del av schemat:

on 31 okt Vandringsdag i och kring det kristna Jerusalem

Olivberget – Jesu himmelsfärdsmoské, Fader Vår-kyrkan, utsiktsplatsen,

Dominus Flevit, Rysk-ortodoxa kyrkan, Getsemane.

Via Dolorosa – Jesu vandring mot korset, Gravkyrkan.

Kvällsprogram på STI – Svenska teologiska institutet

to 1 nov Utflyktsdag till Betlehem och den politiska konflikten

lugn förmiddag, lokalbuss till Betlehem, checkpoint

lunch i skuggan av muren

Födelsekyrkan, shopping

möte med Mitri Raheb – luthersk biskop i Betlehem

middag i nomadtält på herdarnas äng

fr 2 nov En dag i det judiska Jerusalem

Västa muren/klagomuren, museum

Yad Vashem – förintelsen

Shabbat med koshermiddag

lö 3 nov Utflyktsdag till Döda havet

Buss till Döda havet – sol, bad och matsäck.

Qumransekten och dödahavsgrottorna

Jeriko och frestelsernas berg

sö 4 nov Gudstjänst i någon av världens kyrkor

Fri tid

må 5 nov En dag i det muslimska Jerusalem

tempelplatsen

besök hos sufisk mästare

Efter det så ska jag ta mig till Beirut via Amman i Jordanien för att delta i ett 4-dagars seminarium på temat ”Globalisering och stereotyper mellan öst och väst”, anordnat av LSU och dess partnerorganisation i Libanon. Det blir ett spännande äventyr.

Idag tar jag båten till Helsinki för att vara med på GlobSol2007. Här är ett utdrag från dess hemsida:

Globsol är ett bilateralt ungdomsforum mellan Finland och Sverige som arbetar för ökad internationell solidaritet. De bilaterala kontakterna mellan våra länder är i stort behov av en nytändning. Projektet för samman unga aktiva människor och ger deltagarna en möjlighet att arbeta med viktiga frågor. Det långsiktiga målet är att skapa förutsättningar för fler kontaktytor. Det unika med årets evenemang är att Globsol2007 bjuder in deltagare från hela Norden, Baltikum och St. Petersburg.

Årets Globsol handlar om miljö- och klimatfrågor och inträffar den 12-14 oktober på Hanaholmen – Kulturcentrum för Sverige och Finland. Projektet äger rum för tredje året i rad, tidigare år har det handlat om det mångkulturella samhället samt om FN:s milleniemål.

Förutom att lyssna på föreläsningar och delta i seminarier (varav ett hålls av Gustav Fridolin), så ska jag på lördagen representera Grön Ungdom i paneldebatten “Från ord till handling”. De andra som deltar från Sverige och Finland är:

Fredrick Federley, Riksdagsledamot Centerpartiet
Jonas Hillerström, Förbundsstyrelseledamot Kristdemokratiska ungdomsförbund
Mikael Hiltunen, Ordförande Finlands svenska unga socialdemokrater
Minna Lindberg, Förbundsordförande Svensk Ungdom
Anna-Maria Urhonen, Vice ordförande Unga Gröna
Mattias Vepsä, Förbundssekreterare Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
Sampo Villanen, Generalsekreterare Vänsterunga i Finland

Spännande. Samtidigt som jag är i Finland så kommer i helgen Miljöpartiets Kommun & landstingsdagar 2007 äga rum, vilket känns väldigt tråkigt att missa. Men man kan inte vara överallt samtidigt.

Ibland känns som att det finns så många problem och orättvisor i denna värld, att man inte orkar med att kämpa mot dom alla. Att man bara stänger av för att man inte klarar av trycket. Katja har skrivit en läsvärd text om detta här.

Här är ett urklipp:

Jag tror att dagens ungdom vet för mycket. Vi vet allt. Världen får plats i vår bakficka, fast i en glasbubbla som vi kan se på och förfäras över, men som vi inte kan gå in i och ta del av, se alla de där små sakerna som gör livet till ett under även i de hemskaste av situationer. Vi känner till torkan i Etiopien och svälten i Indien, men vi känner inte människorna. Världen är inte mänsklig. Dagens ungdom tror inte på människan, för hon känner den inte. Kunskapen vi har om världen blir inte balanserad av en vid kännedom av mänskligheten.

Det leder till misstro. På många sätt var ungdomarna på sextiotalet naiva, och just därför åstadkom de saker. De hade inte all kunskap. Om man hela tiden ska ta med den bittra, stenhårda realiteten i beräkningen, kommer man till slut fram till att ingenting är lönt.

Dagens ungdom är cyniker. Vi har hela världen i våra händer och vet att det inte är någon idé. Det är för överväldigande. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan utvecklas långsammare än resten av kroppen och att ungdomars hjärnor blir stressade av all information vi utsätts för, helt enkelt för att hjärnan inte är färdigutvecklad. Vi kan inte hantera allt vi vet. Så vi gömmer oss bakom mobiltelefoner och modemagasin.

Genom alla tider har olika maktstrukturer genomsyrat samhället. Och genom alla tider har de som funnit sig ofördelaktigt placerade i rådande maktstrukturer kämpat för att nya sådana skaträda fram. Så har det alltid varit och så kommer alltid att fortsätta. Det helt och hållet rättvisa samhället är en utopi.

Men idag så är det en överväldigande majoritet som tycker att nu har vi nått så långt att inga omvälvande förändringar behövs. Vi har förtroende för, och vill verka inom de rådande demokratiska, sociala och ekonomiska strukturerna. Vi finner att strukturernas grunder är legitima. Civilisatorisk utveckling nås genom evolution, inte revolution.

Jag tänkte nu problematisera lite kring den ekonomiska maktens legitimitet i en globaliserad värld.

Read the rest of this entry »

Globaliseringen gynnar alla länder, hävdar många idag. Men frågan snarare, vilka är det inom länderna som gynnas?

Jag har tidigare skrivit om studier som visar att USAs medelklass inte nödvändigtvis är några vinnare i globaliseringen, och idag rapporterar Ekot om att samma uppfattning börjar råda i Frankrike. Företagen gör rekordvinster, men pengarna hamnar uteslutande i aktieägarnas fickor:

Över fransmannen i gemen regnar inget guld. På Renaults teknikcenter utanför Paris har tre anställda tagit livet av sig sedan i oktober. En av dem skrev i ett brev att det var stress och press med omstruktureringsplanen, som gjorde att han gav upp.

I den franska presidentvalsdebatten är arbetslösheten den mest centrala frågan för väljarna. Arbetslösheten pendlar sedan många år mellan nio och tio procent. Den urholkade köpkraften kommer som god tvåa eller trea i enkäterna.

Det är snarare aktieägarna än fransk arbetsmarknad som kommer att gynnas av rekordvinsterna.

TCO skrev om detta häromdagen, under rubriken “medelklassen förlorar mest på globaliseringen:

Erfarenheterna från USA förskräcker, där ökar inkomstvolatiliteten kraftigt för den arbetande medelklassen, Risken att halvera sin inkomst från ett år till lett annat har ökat dramatiskt. Den svaga arbetsmarknadspolitiken är en avgörande förklaring till den utvecklingen. Som en följd av detta har det blossat upp en debatt i USA om “The Middle Class Anxiety”, medelklassens ökande känsla av att halka efter i den globala ekonomin - med ökade risker och kostnader, men sämre trygghet och inkomster.

Utan att vi märker så mycket av det, så mullrar det nu i den amerikanska medelklassen. Att demokraterna gick framåt i november berodde inte bara på Irakfrågan. Man är rätt lack på att den amerikanska ekonomin rullar på utan att det kommer medelklassen till del. TCO nämner i sin artikel något som i USA kallas “The Middle Class Anxiety”. Ett begrepp som jag beslöt mig för att gräva lite i, och jag fann en artikel med namnet just “The Politics of Middle Class Anxiety”.

As a political matter, feelings of economic insecurity helped to fuel the Democratic victory in last November’s midterm elections. In the highly contested state of Ohio, nearly half of the respondents in a New York Times poll chose the economy and jobs as their most important issue. The related issue of health care came in second. In Washington, unsurprisingly, the new Congress is eager to address these worries. Congressman Barney Frank, a Massachusetts Democrat, plans hearings on the subject of “sharing overall economic growth with the average worker.”

Våra svenska medier rapporterade från valet som om det bara handlade om Irak, men faktum är att den amerikanska medelklassen vill få större del av globaliseringskakan. Artiken tar bland annat upp en boken “The Great Risk Shift” av Yale-professorn Jacob Hacker, som handlar om hur den amerikanska medelklassen får bära upp en större del av riskbördan än tidigare.

At the core of Hacker’s argument is the question of income. Wages, he claims, are stagnant or even declining. As reported by the Bureau of Labor Statistics, average hourly earnings have declined by 3 percent over the past 30 years.

The consequences of this drop in a widely respected indicator of worker well-being are visible in one of Hacker’s most dramatic charts, setting out average family income during this period. Running one’s finger over the negative numbers—between 2000 and 2002, for example, median post-tax family income dropped 38 percent—makes it easy to understand his bleakness.

Mer och mer av vinsterna i USA och i resten av världen för den delen, delas inte ut i form av löner, utan i aktievinster. Dessa vinster plockas ut av aktieägarna, och inte av medelklassen. Men “The Middle-Class Anxiety” handlar inte bara om faktiska lönenivåer, utan också om hur säker man är på att få behålla dem, alltså oron över att bli av med jobbet och att den oron faktiskt kostar samhället pengar. Andy Stern tar upp detta i boken “A Country That Works: Getting America Back on Track”.

Stern’s themes are predictable enough—“something’s wrong with a country that helps the rich get richer while most Americans get the squeeze”—but he is no old-style union boss. He knows that change is afoot (a recent trip to China left him “stunned”), but still argues that the new economy has made life too “fast and merciless” for many Americans. The anxiety is not only unfair but (as Stern hastens to add) unproductive. “Two-thirds of Americans who work 40 hours per week report being stressed,” he writes, “leading to inefficiency and absenteeism costing America $300 billion a year.”

Like Hacker, Stern focuses intently on real wages, and holds up as a damning fact their failure to rise in recent decades. Pay for CEO’s, by contrast, has increased by leaps and bounds. Indeed, as he says in a neat polemical turn, if the minimum wage had increased at the same rate, the average production worker would earn $110,000 a year.

Globaliseringen leder alltså till ökad stress och ångest för medelklassen. TCO argumenterar för även för detta i sin artikel:

Regeringens försämringar i a-kassan ökar nu fokus på att de arbetslösa så snabbt som möjligt ska komma i arbete, på bekostnad av att snabbt komma i “rätt” arbete. För den som förlorar sitt arbete riskerar detta att leda till sämre lönevillkor vid återinträdet på arbetsmarknaden och försämrade karriärmöjligheter i framtiden. De låga ersättningsnivåerna även för personer med medelinkomster riskerar att förstärka riskerna för personer som blir av med jobbet.

Jag skulle säga att den ökande stressen får människor att klamra sig fast vid jobb dom egentligen inte passar för, och i händelse av arbetslöshet stressas till att ta ett arbete som inte passar dem. Att denna stress skapar en så att säga “o-matchad” arbetsmarknad. Men tillbaka den amerikanska artikeln:

At the cultural level, too, the new economy can be deeply disconcerting. Are the Goldman Sachs partners and employees who, last December, divvied up some $16.5 billion in bonuses really worth that much more than the rest of us? Then there is globalization, which, no matter what our social background, challenges us in both superficial and fundamental ways. A son cannot hope to work at the now-shuttered factory that once employed his father.

A middle-class applicant to Princeton, the University of Michigan, or a local magnet school finds himself in competition with the children of Asian immigrants, who often perform significantly better on standardized math tests. Americans of an older generation now wonder if their success—and the country’s—owes something to the fact that the U.S. was a protected enclave for much of the postwar period. It is hard to discover that you are no longer the smartest person in the room.

Och vi kommer till globaliseringens kärna. Enkelt sagt så innebär globaliseringen att produkter och tjänster som ska konsumeras här, produceras där, för att arbetskraften kostar så vansinnigt mycket mindre. De internationella storföretagen får helt enkelt lägre produktionskostnader även när alla andra konstnader som transport mm är inräknade. Då kan dessa företag (1) sänka priserna för varorna, (2) öka lönerna eller (3) öka vinsterna. Och det västs medelklass upprörs över är att även om det varit en hel del av (1), så har det varit på tok för lite ökning av (2) i förhållande till (3).

I början av globaliseringen var vi otroligt glada av att kunna outsourca produktionen av enkla varor till billigare arbetskraft, och själva göra något annat mer lönsamt istället. Vi utnyttjade våra komparativa fördelar genom att låta andra arbeta åt oss och ändå vinna på det genom att sälja mer avancerade varor/tjänster och därmed få en positiv bytesbalans, pga att vår produktion var “värd mer”. Denna positiva bytesbalans blir då vinsten av globaliseringen, för västvärlden alltså. Men när den mer avancerade produktionen flyttar så börjar det hända saker. Innan var det mest underklassens arbeten som försvann, arbeten som kunde ersättas med en utökade låglåne-tjänstesektor, tjänster som konsumerades av de som fick del av globaliseringens vinster. Men nu drabbas den mer inflytelserika och högljödda medelklassen.

Nu så upplever medelklassen att man varken får äta kakan eller behålla den.

Man kan varken få billiga varor/tjänster (1) OCH producera dom själv (2).

Man får varken behålla jobben (2) eller äta upp vinsterna (3) från att någon annan billigare gör jobben.

Vad är då lösningen på globaliseringens dilemma? Och vad kommer medelklassens stress och ångest kommer generera? TCO tar upp farhågorna i slutet av sin artikel:

Om vi inte förstärker den svenska omställningstryggheten riskerar vi en liknande utveckling även i Sverige. Då kommer acceptansen för globalisering och frihandel att minska och svensk konkurrenskraft att försvagas. Om inte samhällets skyddsmekanismer i form av bra arbetsrätt, stark arbetslöshetsförsäkring och omfattande utbildningsinsatser kan dämpa effekterna av denna dramatiska omvandling, kommer den svenska medelklassen i allt högre grad se sin position försvagas.

De historiska erfarenheterna av liknande situationer med en politiskt övergiven medelklass visar att en sådan utveckling är farlig och riskerar att leda till en växande protektionism och kanske till och med ökad nationalism.

Jag har inga ambitioner att komma fram med någon slags lösning, jag problematiserar bara. Men något måste göras. Jag önskar att väst bara kunde inse att vi helt enkelt inte kommer kunna behålla detta relativa välstånd. Jag är en varm vän av att västs välstånd sprids till hela världen och en ökad känsla att vi är en enda mänsklighet, men TCOs slutsats är att västs medelklass kanske inte håller med. Och helt klart är att det globala välståndet koncentreras till att färre och färre personer. Idag äger 2% av världens befolkning 80% av världens resurser. De undre 50% äger mindre än 1% av världens resurser.

Finns det ingen annan väg än till global rättvisa och solidaritet?