Jakop Dalunde

Jag må avsky det mesta av den politik som förs från Washington, och ha mycket svårt för den ofta galna moralpanik och terrorskräck som springer amok runt om i USA.

Dock så kommer det faktiskt också mycket gott från USAs rika kulturliv, jag är själv mycket svag för amerikansk jazz och soul, filmer från drömfabriken i Hollywood och fängslande dator- och tv-spel.

Men faktum kvarstår att den effekten som amerikansk utrikespolitik har haft på omvärlden sedan andra världskriget har varit förödande och orsakat ett enormt lidande. Jag har på denna blogg varit mycket USA-kritisk, och så kommer det förbli.

Detta till trots, så har jag ändå en ambition att vara mer nyanserad. Att inte låta frustrationen över oljekrig, terrorhets och statskupper leda till fundamentalism, att inte vara kategoriskt kritisk.

För att symbolisera detta, så tackade jag ja till inbjudan till att idag delta i firandet av Fourth of July på amerikanska ambassaden. Spännande.

Såhär någon vecka efter mitt och Marie Wickbergs utspel om avskaffade visa-krav i EU, så annonserar Carl Bildt på sin blogg att flera EU-länder kommer avskaffa visa-kraven från balkan-länderna:

I dag meddelar Sverige, Frankrike och ett 10-tal andra länder att vi avser att så gott som helt ta bort viseringsavgifterna för medborgare i västra Balkan när de vill resa till olika EU-länder.

Jag menar förstås inte att dessa två händelser hänger ihop, men man vet aldrig

Nu är väntan över, och det bär av till New York för att delta på United Nations Commission on Sustainable Developement 2008.

Jag kommer under tiden blogga på LSUs FN-blogg och nås på mitt amerikanska mobilnummer +1 917 355 38 47.

Tillbaka i Sverige igen 16:e maj.

Nu finns en artikel om öppnare gränser att läsa på SVT Opinion, av mig och CUFs 1:e vice ordförande Marie Wickberg.

Hänger på Bromma flygplats, lite trött och måttligt road över att ha gått upp kl 4 för andra dagen i rad.

Strax bär det av till Bryssel för att delta på ett europeiskt för-möte inför deltagandet på FNs Kommission för hållbar utveckling i New York i maj. Tillsammans med de andra europeiska ungdomsdelegaterna ska vi gå igenom det två veckor långa mötet, och se hur vi kan samarbeta ur ett europeiskt perspektiv.

Jag är just nu i lätt chock-tillstånd. Jag blev precis uppringd av LSUs ordförande Hanna Hallin, som meddelade att jag blivit utvald att representera Sveriges Ungdomsorganisationer till FN:s kommission för hållbar utveckling:

Kommissionen för Hållbar utveckling (CSD) möts i år mellan den 5-16 maj i New York. CSD är ansvarigt inom FN-systemet för Agenda 21 och de beslut som efterföljande möten tagit (Rio och Johannesburg). I år startar en ny cykel i kommissionens arbete vilket innebär att man arbetar med att få en översyn på frågor som jordbruk, landsbygdsutveckling, torka och läget i Afrika. Läs mer >>

Delegaten ansvarar för att föra in ett ungdomsperspektiv i den politik som den svenska regeringsdelegationen för vid kommissionen. Uppdraget innebär för- och efterarbete, bland annat ska delegaten arrangera ett seminarium om hållbar utveckling och vara en resurs i arbetet med LSU:s globalkonferens som i år har tema klimat.

Det känns helt fantastiskt kul att ha fått förtroendet.

En av våra nya medlemmar, Sven Elander, bloggar här klokt om hur vissa borgerliga liberaler ofta svartmålar politisk intervention på marknadsekonomin genom att kalla det planekonomi. Här är ett urklipp:

Låt oss klargöra en sak: politiska regleringar är inte samma sak som planekonomi. Det kan låta som en självklar sak, men tydligen inte. Så här skriver nämligen Niklas Ekdal i DN apropå den accelererande klimatförändringen:

Att dirigera fram lösningarna på politisk väg låter sig knappast göras. All praktisk erfarenhet visar att planekonomi betyder katastrof för både människor och miljö.

En sak är säker. Utan politiska lösningar väntar en katastrof för både människor och miljö. Men betyder det att vi måste införa planekonomi á la Sovjet eller Nordkorea? Knappast.

Johan Norberg för ett liknande resonemang i Expressen där han skriver att det är rika människor som har råd att tänkta på naturen och att klimatfrågan kommer att lösas med mer tillväxt och snabbare teknikutveckling.

Det intressanta med både Ekdal och Norberg är att de först förkastar politisk styrning/regleringar som ett sätt att lösa klimatproblemen, och därefter pekar på just politiska regleringar som lösning på problemet.

Niklas Ekdal skriver att Det är deras (politikernas) uppgift att baka in dolda miljökostnader i priset, via beskattning och Johan Norberg skriver att en mer marknadsvänlig metod skulle vara en internationell koldioxidskatt, så man betalar i proportion till den skada man orsakar.

Klok observation.

En annan sak som jag tänker på, är hur Johan Norberg använder begreppet “rik”. Rik är ett relativt begrepp, det är något man är i förhållande till någon annan.

Men Johan Norberg använder begreppet som om det vore absolut, ett visst mått på ekonomiska tillgångar. Det är en form av nyspråk, där man skönmålar begreppet rik och gör det till något som skulle kunna vara uppnåerligt för alla.

I juni skrev jag såhär om rikedom:

Jag har länge velat göra upp med konceptet rikedom. Det är ett vedervärdigt koncept, men som i vårt samhälle höjs upp till skyarna. Men missförstå mig inte nu, det är inte fel att människor har en hög levnadsstandard, även kallat välfärd. Men vad är då skillnaden mellan välfärd och rikedom?

Jo det ena är relativt absolut och det andra absolut relativt. Välfärd är att människor får tillgång till bostad, utbildning, arbete och kultur i den mån som är den allmänna normen eller standarden i samhället. Att så många som möjligt är över samhällets socialt accepterade lägsta-nivå, som då ska vara så hög så möjligt.

Rikedom är dess motsats. Rikedom är att när ett fåtal har markant högre levnadsstandard än genomsnittet. Att klyftorna mellan rika och fattiga är så stora så möjligt, och där taket för de rika är så högt så möjligt.

Kort sagt, alla kan inte bli rika, och det är heller inte lösningen på klimatproblemen.

Dock så håller jag med om tanken bakom Johan Norbergs resonemang, om man bara byter ut ordet “rik”. Det är först när de första stegen på Maslows behovstrappa är bemötta som man har utrymme att tänke långsiktigt och globalt på miljön och klimatförändringarna.

Just därför behöver vi dels effektivare bistånd, men framför allt rättvisare regler för världshandeln. Inte bara av solidariska skäl, utan vi har också ett egenintresse att skapa acceptans i utvecklingsländerna för exempelvis en global koldixidskatt.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: Interventionism, planekonomi, Niklas Ekdal, Johan Norberg, Sven Elander, Rättvis handel, koldioxidskatt, klimatförändringar, miljö, marknadsekonomi, rik, rikedom

På Grön Ungdom Region Stockholms politiska café ikväll, så föreläser jag om Samuel Huntingtons teori om The Clash of Civilizations, och varför den inte stämmer.

Kom och  lyssna.

När jag gjorde research till gårdagens blogginlägg om medelklassens ångest inför globaliseringen, så sprang jag på en rätt gammal studie av den amerikanska tankesmedjan IPS.

1999 hade WTO ett stort möte i Seattle, som mötte på stora protester från den globala solidaritetsrörelsen. IPS var förvånande över de stora protesterna och beslöt sig för att undersöka vad som låg bakom demonstranternas slagord, och denna studie är vad de kom fram till. Notera att alla siffor är från 1999.

Sammanfattningsvis kan man säga att:

1. Av de 100 största ekonomierna i världen, så är 51 företag och 49 länder

2. Medans de 200 största företagen bidrar med 27.5 procent av världsekonomin, så jobbar enbart 0.78 procent av världens arbetskraft i dom.

3. Och de 200 största företagens sammanlagda försäljning är 18 gånger större än de samlade inkomsterna av de 1.2 miljarder människor som lever i svår fattigdom.

4. Mellan 1983 och 1999 så växte vinsten för de 200 största företagen med 362.4 procent, medans antalet anställda enbart ökade med 14.4 procent.

5. USA dominerar top 200-listan med 82 platser (41 procent av de totala, USA har runt 5 procent av världens befolkning). Av dessa 82 företag betalade 44 stycken inte full företagsskatt, och sju av dessa (Texaco, Chevron, PepsiCo, Enron, Worldcom, McKesson och världens då största företag, General Motors.) betalade ingen alls.

Notera återigen att alla siffor är från 1999.

I dessa tillväxthungerstider så kan man lungt säga att världsfattigdomen enkelt skulle lösas med lite solidarisk rikedomsspridning.

Jag upprepar ett citat från gårdagen, “Idag äger 2% av världens befolkning 80% av världens resurser. De undre 50% äger mindre än 1% av världens resurser.”

Det är två fraser som inte kan sägas för många gånger.

Nu kommer säkert en invändning om att de som har det dåligt inte får det sämre för att de som har det bra får det bättre, men det är en väsentlig skillnad på rikedom och välstånd, där det ena är relativt och det andra absolut, det ena är “dåligt” och det andra är “bra”. Och en ordentlig utläggning om varför det är så ligger i pipelinen, ska bara göra lite mer research först.

Katja skriver om att Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i över 2 000 dagar:

När en berusad svensk tonåring slår ner någon på Kos och häktas, blir det stort hallå och han blir hämtad hem till Sverige på nolltid för att få avtjäna sitt straff på hemmaplan.

Men när Dawit Isaak, svensk medborgare och journalist, blir godtyckligt fängslad i Eritrea heter det tyst diplomati och nu har han suttit där i två tusen dagar och lär ju få sitta där ett bra tag till.

Logiskt sett borde det här ju få dubbel prioritet, då det handlar om en svensk medborgare som dessutom blivit fängslad i sin roll som journalist. Borde inte Sverige vilja skydda både sina medborgare och yttrandefriheten?