Vid sidan av det politiska engagemanget i Grön Ungdom och Miljöpartiet de Gröna så är jag fortfarande lite aktiv i Svenska Kyrkans Unga, och igår arrangerade vi en interreligiös högtidsmiddag tillsammans med bland andra Sveriges Unga Muslimer, Utrikespolitiska Föreningen Sverige och kampanjen Alla olika alla lika.

I kvällen ingick en guidad rundvandring i Katarina kyrka och Stockholms moské, ett av godsaker dignande halal-julbord, ett panelsamtal om fördomar och stereotyper och en föreläsning av fyra av Sensus multireligiösa guider.

Inför middagen blev jag och Mohammed Amin Kharraki från SUM intervjuade live i Radio P4, vilket kan höras här. Klicka på 16.00-16.30 lite längre ner på sidan och hoppa sedan fram till strax innan mitten. Vårt inslag kommer efter Sugababes - Round round.

Jag känner mig någorlunda nöjd med inledningen, men sen i mitten fick jag inte riktigt fram det jag ville ha sagt.

Men i avslutningen fick jag med det jag främst ville lyfta upp, att vi inte ska stirra oss blinda på enskilda gruppers intressen och diskriminering, utan långsiktigt är lösningen att bygga ett starkt mångfaldssamhälle där olikheter av alla dess slag respekteras och uppmuntras.

Sen undrar jag också vad ett strukturat mångfaldssamhälle är för något, det jag egentligen menade är att man ska arbeta strukturellt för att uppnå det.

plansch

I år sammanfaller islamiska Eid Al-Adha och kristna julen, den 20 december så firas Eid Al-Adha och den 24 december så firas jul.

Detta är unikt tillfälle som händer alltför sällan.

Under en interreligiös högtidsmiddag med seminarier, smakprov från mat och kultur samt en religionsdialog finns nu möjlighet att sammanstråla tillsammans med andra intressanta människor.

När och var?

Onsdag 19 december Del ett: 16:30 – 18:00, Del två: 18:00 – 21:00

Del ett
Kl 16:30 – 18:00, Samling vid Katarina kyrka.
Rundvandring i Katarina kyrka och Stockholms moské.

Del två
Kl 18:00 – 21:00 Sensus Studieförbund, Medborgarplatsen 4.
Paneldebatt, workshop och halal-julbord

Arrangörer:

Alla olika alla lika, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer, Sensus Studieförbund, Svenska Kyrkans Unga i Stockholms stift, Sveriges Unga Muslimer, Turkiska Ungdomsförbundet och Utrikespolitiska Förbundet Sverige.

Mer information: Facebook event och webbplats.

Anmälan:
sara.sjoman@lsu.se

Kan religion förena?

november 22, 2007

För några veckor sedan var jag i Palestina tillsammans med Katarina församling. I efterdyningarna till detta bjuder man nu in till seminarium om frid och fred.

Kan religion förena?

- om fred i Israel-Palestinakonflikten och i våra hjärtan

onsdag 28 nov kl 19-21 i Katarina församlings ungdomslokal, Östgötagatan 15 med Jerusalem Peacemakers: Sheikh Abdul Aziz Bukhari Eliyahu Mclean

arr: Katarina Ungdom & Kristna Fredsrörelsen

Mot Jerusalem

oktober 30, 2007

Imorgon bitti reser jag på studieresa med Katarina Församling till Jerusalem. Är sjukt peppad, har längtat efter att resa dit i flera år. Här är en del av schemat:

on 31 okt Vandringsdag i och kring det kristna Jerusalem

Olivberget – Jesu himmelsfärdsmoské, Fader Vår-kyrkan, utsiktsplatsen,

Dominus Flevit, Rysk-ortodoxa kyrkan, Getsemane.

Via Dolorosa – Jesu vandring mot korset, Gravkyrkan.

Kvällsprogram på STI – Svenska teologiska institutet

to 1 nov Utflyktsdag till Betlehem och den politiska konflikten

lugn förmiddag, lokalbuss till Betlehem, checkpoint

lunch i skuggan av muren

Födelsekyrkan, shopping

möte med Mitri Raheb – luthersk biskop i Betlehem

middag i nomadtält på herdarnas äng

fr 2 nov En dag i det judiska Jerusalem

Västa muren/klagomuren, museum

Yad Vashem – förintelsen

Shabbat med koshermiddag

lö 3 nov Utflyktsdag till Döda havet

Buss till Döda havet – sol, bad och matsäck.

Qumransekten och dödahavsgrottorna

Jeriko och frestelsernas berg

sö 4 nov Gudstjänst i någon av världens kyrkor

Fri tid

må 5 nov En dag i det muslimska Jerusalem

tempelplatsen

besök hos sufisk mästare

Efter det så ska jag ta mig till Beirut via Amman i Jordanien för att delta i ett 4-dagars seminarium på temat ”Globalisering och stereotyper mellan öst och väst”, anordnat av LSU och dess partnerorganisation i Libanon. Det blir ett spännande äventyr.

Slakt av budord

september 9, 2007

Jag sökte vidare på George Carlin och fann denna. Han slaktar med stor humor de tio budorden.

Jag håller med om att tio är för många. Jag klarar mig med ett.

Underbart! Jag känner mig stolt över Sverige och Svenska Kyrkan. Det dröjde länge men nu så sällas äntligen Sverige till ett av de få länder (Jag känner bara till Spanien faktiskt) där homosexuella får vigas.

Samuel utrycker glädjen såhär:

Progressivt & vågat, och därför väl så viktigt. I en religion där man påstår att kärleksbudskapet står i centrum är det ytterst viktigt att inte begränsa kärleken. Att tillåta par att gifta sig, oavsett könskonstellation, är därför av högsta vikt, eftersom giftermålet är den högsta bekräftelsen av den romantiska kärleken, i alla fall inom kyrkan.

Själva ordet äktenskap kommer dock förbehållas heterosexuella par. “Ordet äktenskap är av tradition så kraftfullt förknippat med relationen mellan man och kvinna“, säger den intervjuade Claes-Bertil Ytterberg, biskop i Västerås stift. Jag tycker nog tyvärr att det förminskar värdet av beslutet, men det är ändå en bra start. Det är väl bara att inse att allt inte kan förändras på en gång i en sammanslutning med sju miljoner medlemmar. Och varje steg i rätt riktning är förstås bra.

Varje lyckad resa börjar med ett steg i rätt riktning. Och även om det inte når ända fram så är är det så rätt iallafall. För kärleken känner inga gränser:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.

Allt bär den , allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.

Jonas Gardell, som är en fantastisk andlig vägledare, skriver i sin dagbok:

Morgonen efter den första natten. Jag var nitton år och steg upp ur sängen, barfota på ett kallt parkettgolv, i en lägenhet som jag aldrig varit i förut. Kvar under täcket låg mannen som jag nu älskade, han sov.

Jag drog upp rullgardinen och såg ut. Det hade snöat under natten. Staden jag såg ut över var ny, och jag var helt och fullt närvarande. Jag såg ut över den vita staden och visste att jag stod alldeles i början av något, det var nu det började, och det som började var fantastiskt och löftesrikt, och jag fylldes med bävan för jag förstod att jag nu visste vad förälskelse var.

Det finns nätter som förvandlar ens liv, och man går in i en dag då allt är nytt. Hela världen är ny.
Genomsköljd av helighet. Mystisk. Möjlig.

Varje steg åt varje håll är ett nytt steg åt ett nytt håll för man själv är inte densamme.

Leo Saucedo (God vän sen ett drygt decennium, KD-röstare och även bror till Idol-Danny) har en annan uppfattning och skriver på sin blogg:

Men att inom ett kristet trossamfund följer man en “tro”, man bekänner sin tro i enlighet med Bibeln per definition..
Vad är nästa steg för Svenska Kyrkan, avskaffa Jesus eller varför inte begreppet Gud när vi ändå håller på ??? Det är enkelt vill man inte tro så behöver man inte. Detta känns mer som ett panikartat försök av Svenska Kyrkan att behålla medlemmar.

Antigen spelar man Fotboll och följer reglerna (inte röra bollen i händerna, mål i motståndarens mål etc.) eller så hittar man på ett eget spel (ett annat trossamfund). Ett parti röstar man på för att man tycker som dom. Ett parti ska inte ändra sina åsikter för att få fler röster… Varför skulle principen i kyrkan vara annorlunda?

Jag håller normalt Leo som en av de mest intelligenta människor jag känner, men det här känns lite vimsigt. Jaja, alla får ha sin åsikt. “Ett parti ska inte ändra sina åsikter för att få fler röster.” Känns som något snarare Alliansen borde ta till sig?

Uppdaterat:

Ang Leos uttalande så säger jag som Sandra, “Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, kyrkan är en gudstjänstgemenskap.”

Patrik Pettersson kommenterar också:

Kyrkan behöver vara delaktig i och samspela
med sin egen tid. Kyrkan bör inte vara någon
avskild enklav av konserverade värderingar.
Kyrkan är och bör förbli en del av den tid i
vilken vi lever, bejakande förändringen och
utvecklingen av den egna tidens samhälle.

Islam kritiseras ibland för att ha en förlegad kvinnosyn. Man syftar då ofta på passagerna om hur många fruar man får ha, och hur man får skilja sig eller inte. Det kritikerna ofta missar är att sätta in det i sin kontext. Om man ser på hur det såg ut på den arabiska halvön på 600-talet (och i resten av världen också för den delen) så var förhållandena betydligt värre än så. I själva verket så var det som predikades av Profeten Muhammed, frid över honom, en enorm jämställdhetsreform. Även om det med våra ögonmått mätt kanske inte var världens största steg, så var det iallafall ett steg i rätt riktning. Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, alltså jämställdhet, istället för det som står ordagrant, i sitt tänkande.

Det jag vill komma fram till är att även den visaste och välvilligaste inte kan se bortom tidens horisont. Vi kan inte förutspå vad som kommer hända i framtiden, vi kan bara se nuet, analysera och göra det bästa av det vi vet. Och inte låsa fast sig vid gamla sanningar, om man inte fortfarande finner dom giltiga.

Något som är sant, eller rationellt, vid ett tillfälle behöver inte vara det senare. Allting måste sättas in i sin kontext. Huruvida det är bra eller inte att någon står på barrikaderna och kämpar kan bara svaras på om man också vet vad den kämpar mot. Ett slagord kan bli helt meningslöst om man inte vet vem eller vad det slår mot.

Ge oss ett val skriver intressant om de kriterier man bör beakta här:

  1. kontexten (sammanhanget) – Rationaliteten kan vara giltig under vissa rådande förutsättningar här och nu, men där eller är den inte alls giltig. När verkligheten runtomkring förändras tappar rationaliteten sin tillfälliga giltighet.
  2. aspekten (synvinkeln, perspektivet) – Rationaliteter kan vara partiska, det vill säga giltiga bara så länge man delar någon grundläggande värdering som ligger utanför rationaliteten i sig.
  3. taxonomin (kategoriseringen, klassificeringen) – Bildligt uttryckt: En rationalitet består av byggstenar lagda i en viss ordning. Om vi jobbar med fyrkantiga byggstenar är en viss rationalitet för husbygge giltig, men om vi väljer att göra byggstenarna trekantiga så måste en annan rationalitet till. Såväl fyrkantiga som trekantiga byggstenar kan dock hackas fram ur samma runda stenblock…
  4. syntaxen (sammanställningen, ordningen) – Ibland kan ordningen som byggstenarna läggs i varieras utan att slutresultatet förändras. Ibland är ordningen oerhört betydelsefull för slutresultatet, men det är ändå långt ifrån alltid som två skilda ordningar, som ger helt skilda slutresultat, kan skiljas åt genom att den ena är mer giltig än den andra.

Vart vill jag då komma med allt detta? Jo jag kan lite frustreras när nyliberalismens företrädare försöker mena att det man tycker nu, är giltigt pga det moderideologin liberalismen tillkämpade sig på 1800-talet. Även om liberalismens företrädare då tillkämpade sig otroliga civilisatoriska framsteg, och att den osten var väldigt fin och värd ett dyrt pris då, så börjar den osten blir gammal nu.

Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, istället för det som står ordagrant. Antingen håller man benhårt fast vid att så länge varje människa tillåts vara egoist och sträva efter sitt eget bästa så kommer allting lösa sig, eller så ser man att för att just garantera alla människors frihet och överlevnad så måste vi gemensamt komma överens om att vi måste hejda oss för att inte förinta planeten. Det är inte längre människans frihet och skaparkraft som sätter gränserna, utan jordens ekologi.

Härom veckan skrevs i DN Kultur en fantastisk krönika av Nina Björk:

Omslaget till den liberala tidskriften Neo har rubriken “Varning för alarmismen” och på DN:s ledarsida förklarar Niklas Ekdal att “klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna” (4/2). Det är som om FN:s rapport sticker en nål rätt in det liberala hjärtats ömmaste punkt.

Det har naturligtvis att göra med att det liberala handlingsmönstret så uppenbart inte är tillämpbart i det här fallet. Det går helt enkelt inte att säga att det blir bäst om alla individer köper den lösning de själva föredrar.

Och hon fortsätter lite längre ner:

Om jorden blir varmare på grund av människans aktiviteter och om jorden i längden inte kommer att klara det, innebär detta någonting för en liberal svårtänkbart: det finns en gräns för människan. Hon är inte oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor. Hon är inte den ensamma gudom de har postulerat henne som.

En sådan tanke bryter brutalt med den liberala traditionen, där den enskilda mänskliga individen och hennes hjärna har setts som de yttersta historiskt verksamma krafterna.

Och Niklas Ekdal skriver såhär på DNs ledarsida:

På 1800-talet var liberalismen en radikal, rentav samhällsomstörtande ideologi. Upplysningens logiska fortsättning i politiken. För individens frihet, utveckling och förnuft - mot det gamla privilegiesamhället och hukandet under kyrka, adel, kung och militär.

Liberalismen gjorde människan till mål i stället för medel.

Under 2000-talet är andra politiska krafter på offensiven. Liberalismen beskylls för att orsaka allt ifrån sexslaveri till klimatförändringar.

Och det blir så sjukt när man försöker förringa en ideologis brister genom att framhålla gamla förtjänster.

Patrik Petterson kommenterar det hela såhär:

Niklas Ekdal skriver i DN
om marknadsekonomins och
liberalismens välsignelser.

Det är inte svårt att hålla
med om att vi har mycket att
tacka liberalismen för.

Men det tycks vara svårare
för nyliberalismens företrädare
vilja se dess faktiska brist.

Och just den problematiken har jag skrivit om tidigare här och här, om nödvändigheten att se att det är människans egoism och brist på förmåga att se oss som ett enda sammanhang. Att vi är del i ett enda ekosystem, oavsett om man där sätter in ekologi eller ekonomi.

Jag låter Nina Björk avsluta med att såga de fundamentalistiska liberalerna:

Och där gårdagens liberaler stod står dagens kvar. I en artikel i Neo skriver Bengt Kriström att klimatförändringarna inte bäst hanteras av naturvetare - utan av ekonomer. Det vill säga: inte av dem som vet någonting om något annat än människan utan av dem som vet något om den mänskliga uppfinningen pengar. Där en naturvetare skulle kunna komma dragande med en kraft utanför den mänskliga kan ekonomen enbart tala om människan och hennes rationalitet. Bara så kan människan fortsätta att vara gud.

Om liberalerna har fel skulle det inte bara innebära att vi skulle behöva ta hänsyn till en kraft utanför oss själva. Det skulle också innebära en omsvängning av djupt personlig karaktär, i alla fall för oss västerlänningar. Det skulle kunna innebära att vi var tvungna att byta livsstil. Inte genom att byta Gucci-väskan mot ett annat märke, utan tvärtom att vi var tvungna att byta livsstil genom att avstå från just detta sätt att bli individer på, just detta sätt att skapa vår identitet. Och då skulle vi verkligen bli vilsna. Då skulle vi verkligen inte veta vilka vi är.

Eller snarare, då blir vi ju alla samma sak: kroppar beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi alla lever. För en liberal är det synonymt med att all individualitet är hotad. Och det är för dem möjligen ett större hot än en förstörd miljö.

Och det som gör oss gröna till progressiva, är att vi bortser inte från socialismen eller liberalismen, men har inget behov att klamra oss fast kring gamla sanningar. Vi behåller de rationaliteter som fortfarande är giltiga, men vi har ingen tung arvsmassa som tvingar oss att blicka bakåt. Istället är vi sanna avantgardister.

Vi säger helt enkelt att varken 1800-talets socialism eller liberalism har alla svaren och att vi istället behöver något nytt och fräsch. Något grönt.

Den katolska biskopen Anders Arborelius är väldigt trevlig privat, han var min bordsgranne på Taize-brödernas välkomstfest på Ersta Terass i torsdags. Därför gör det mig väldigt bekymrad när han och svenska pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin gör anspråk för att tala för Sveriges kristna, genom att hota med att förmå dem att rösta bort alliansen 2010 pga regeringens nya lagförslag som ger utländska kvinnor möjlighet att komma hit och göra abort. Såhär skriver man i DN:

Som kristna vill vi vädja till socialministern att inte göra Sverige till ett abortparadis, dit företrädesvis välbärgade kvinnor söker sig för sena aborter. Vi vädjar i stället om en politik som innebär att det rika Sverige gör mer för de kvinnor som behöver hjälp för att föda sina barn, både i vårt eget land och utomlands.

Och jag blir bra butter av att man menar tala för någon slags majoritet av Sveriges kristna. Det är visserligen många katoliker och pingstvänner som röstar på KD, men jag tror inte många av dem skulle rösta bort alliansen pga detta. Möjligtvist skulle man välja bort KD för att istället rösta på SD, som GU Skånes språkrör Alexander Lindskog påpekar.

Som med all säkerhet skulle stödja alliansen, vilket jag själv skrev om här.

Jag kan väl inte direkt säga att jag är något stort fan av sena aborter, men menar ändå att beslutet ligger hos modern och inte hos staten.

Uppdaterat: Jimpan skriver utförligt om detta här:

Vågar regeringen, och framför allt Kd, blunda för detta och stå fast vid sin nuvarande linje i abortfrågan? Och vad är att föredra: Att regeringspartiet Kd driver den abortpolitik som Arborelius och Hedin förespråkar, eller att Sd tar över den politiken och de väljare som tilltalas av den, och därmed kommer in i riksdagen efter nästa val?

Mellandagsmelankoli

december 26, 2006

Befinner mig på kära fasters bondgård i Gnesta. Juldagen var mysig, härligt att träffa släkten och äta god mat. Men allt har sina gränser och nu börjar det bli dags att resa sig hemåt igen. Som vanligt så har julen den jobbiga effekten av att bokhögen med att-läsa-skylten på växer snabbare än du kan säga skogsavverkning. Men det ska bli spännande, jag har redan gett Mattias Gardells (ja dom är bröder) ‘bin Laden i våra hjärtan‘ företräde. Jag har inte hunnit särskilt långt än, men jag gillar den skarpt redan. Det skadar ju inte heller att min mentor Mehmet Kaplan har haft ett finger med i spelet i researcharbetet.

Det är verkligen intressant att läsa om 1800-talets nahdah (renässans) i arabvärlden, framväxten av shura (samråd, demokrati), ijtihad (självständig tolkning) och islah (reform). Det finns otroliga likheter med 1700-talets upplysning i språkbruk och resonemang. Och det är slående hur den progressiva Salafiyya(kulturell och social reform)-rörelsen växer sig starkare, bara för att brutalt slås ned av västs koloniala imperialism.

En person som verkligen utmärker sig är den libanesiska journalisten och författaren Rashid Rida (1865-1935) som kritiserar Frankrikes janusansikte, hur man i det egna landet värnade sina medborgare fri- och rättigheter och demokrati, men utanför landets egna gränser ägnade sig åt imperialism, exploatering och repression. Under denna tid var orientalismen rådande, västproducerad propaganda i syfte att skapa en nidbild av arabvärlden. En av de ledande orientalisterna, fransmannen Ernest Renan, skriver om skillnaden mellan araber (semiter) och arier:

Man ser att den semitiska rasen för oss i allt verkar vara en ofullständig ras, på grund av dess enkelhet. Denna ras är - om liknelsen tillåts - för den indoeuropeiska familjen vad en blyertskiss är för en målning. Den saknar variationen, omfånget, den rikedom på liv som är förutsättningen för att kunna utvecklas. I likhet med de individer som har så liten alstringskraft att de efter en förtjusande barndom bara uppnår den mest medelmåttiga manlighet, fick de semitiska nationerna uppleva sin blomstring under sin första tid och har aldring lycktats uppnå sann mognad.

Nog för att det var illa att i princip hela arabvärlden var militärt dominerad av väst, hela muslimska världen befann sig i samma situation:

  1. Frankrike - Algeriet, Tunisien, Mali, Tchad, Niger, Senegal, Marocko, Sudan, Comorerna, Libanon, Syrien och Indokina.
  2. Holland - Hela Indonisien och södra Borneo.
  3. USA - Fillipinerna.
  4. Italien - Libyen, Eritrea och Somalia.
  5. Storbrittanien - Malaysia, Singapore, Brunei, norra Borneo, Sarawak, Indien, Pakistan, Bangladesh, Irak, Palestina, Jordanien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Oman, Yemen, Egypten, Uganda, Zambia, Tanzania, Nigeria, Ghana.

Men det kollektiva arabiska självförtroendet nöttes även sönder av intensiv psykologisk krigsföring i syfte att hålla araberna nere. Och vi svenskar klagar på Jantelagen.

Mötet mellan det materiella Väst och det andliga Öst blir den enes totala militära dominans och den andres påtvingade uppfattning om egen underlägsenhet. Jag frågar mig, vem var den civiliserade?

Iran, semitism och sionism

december 13, 2006

Ibland när jag engagerar mig för att bidra till en mer nyanserad bild av Iran får man ibland en hel del mothugg, man får ibland känslan av att Iran ska demoniseras. Jag tycker att dagens Iranska regim är förkastlig ur många perspektiv, men lyfter gärna fram andra ståndpunkter. Idag finns en ledare i DN, som visar på hur president Ahmadinejad lägger ned mycket tid och energi på att förneka förintelsen. Inte så mycket nytt där, men dock i slutet blir det genast väldigt intressant.

Paradoxalt nog är det just i Iran som den ojämförligt största judiska befolkningen i hela Mellanöstern utanför Israel bor. Medan flertalet arabländer numera är praktiskt taget helt rensade på judisk befolkning lever den iranska judenheten på cirka 25 000 personer i relativ harmoni och välmåga - med tiotals synagogor, judiska skolor, sjukhus, ålderdomshem, begravningsplatser, koscherrestauranger, mataffärer och slakterier. Samt en egen ledamot i majlis, det iranska parlamentet.Ordföranden i Irans judiska förbund Farangis Hassidim, som kallats Irans svar på Moder Teresa, förklarade paradoxen så här när jag träffade henne i Teheran för två år sedan:

- Här i Iran görs officiellt en skarp distinktion mellan judendom och sionism. Det är ett alldeles utmärkt sätt att skilja på religion och politik.

Att skilja på semitism och sionism är viktigt, men nästan än viktigare är att skilja på anti-semitism och anti-sionism. Jag bekänner mig gärna som anti-sionist, i att jag tycker att beslutet att upprätta en egen israelisk stat i Palestina var ett dumt och förhastat beslut. Jag tycker även att om det på något sätt går att komma fram till att det var rätt att upprätta staten Israel, så har isf Israel försakat sitt existensberättigande med råge. Jag tror heller inte på någon tvåstatslösning. Att grunda en nation på etnisk härkomst är enligt mig i grunden rasistiskt och därmed förkastligt. Däremot så är jag självfallet inte anti-semit.

Jag tror på en demokratisk stat som innefattar alla människor som bor i området. Men det måste vara en stat som respekterar alla människors rättigheter, för i dagsläget är Israel en värre apartheidstat än Sydafrika.