Jakop Dalunde

Igår skrev regeringspartierna och de gröna på DN Debatt om sitt förslag i grundlagsutredningen. I stort håller jag med om det mesta, enda tveksamheterna är författningsdomstolen och skilda valdagar.

Ang författningsdomstol så tycker jag Christian Valtersson har en poäng i kommentarerna till ett för övrigt mycket läsvärt inlägg (även om jag i en hel del inte håller med) av Tomas Melin:

Jag är i alla fall starkt emot en författningsdomstol. Vi bör inte blanda in politik i domstolsväsendet, något vi hitills varit föredömliga på att skilja på. I de flesta länder är domstolarna mer politiserade än här. Lagrådet och konstitutionsutskottet är kanske inte perfekta, men faktiskt fullt fungerande institutioner. Särskilt under förra mandatperioden prickades flera S-ministrar trots s,v,mp-majoritet i utskottet.

 Lagrådet sätter för jämnan stopp för regeringens lagförslag (nåja, det händer i alla fall hyfsat ofta). Jag kan bara se nackdelar med att inrätta en författningsdomstol - de positiva funktioner en sådan är tänkt att fylla finns på andra håll, och det skulle troligen mest leda till en politisering av domstolorna generellt.

Skilda valdagar kan visserligen innebära en vitalisering av den lokala demokratin och ett större fokus på kommunala frågor, men det kan också betyda ett lägre valdeltagande. Därför är Rasmus Lings förslag om att låta kommunerna själva bestämma om saken utmärkt.

Sen ska det nämnas att vi får fint beröm av DNs ledare idag, där vi gröna frammålas som de stora vinnarna av gårdagens utspel.

Det enda tråkiga i sammanhanget är ju att sossarna agerar bromsklossar i betongklass. Precis som Fredrik Reinfeldt igår kommenterade utspelet, så måste såna här förändringar ha stöd av en bred parlamentarisk majoritet. Socialdemokraterna måste helt enkelt vara med på tåget om det ska bli något.

Det ska dock kommas ihåg att själva poängen med att grundlagsutredningen sattes igång förra mandatperioden, på initiativ av sossarna, var att Per Nuder var vansinnig över hur vi agerade efter valet 2002. Både Per Nuder och Göran Persson förde flera gånger fram att det vore bättre att införa enmansvalkretsar, vilket effektivt skulle rensa ut alla jobba småpartier som vägrade rätta sig i leden.

Ett ypperligt exempel på hur farligt det är att låta sossarna få tolkningsföreträde för vad som är demokratiskt.

Ps. Är det inte deprimerande att fyra av fem undertecknare av artikeln på DN Debatt är män, och att alla tre jag länkar till i mitt inlägg är män?

Den som säger att Sverige är jämställt är helt ute och cyklar. Ds.

Uppdaterat: Nu har Christian Valtersson kommenterat gårdagens debattartikel i sin helhelt. Spring och läs.

Förra mandatperioden så initierade regeringen Persson Grundlagsutredningen, med uppdrag att se över grundlagen, och föreslå förändringar. Jag har deltagit på en del av de seminarier som Grundlagsutredningen genomfört, vilket gav mycket.

Jag är dock lite förvånad över hur lite uppmärksamhet Grundlagsutredningen har fått, då resultatet av den kanske kommer att förändra grundvalarna för vår svenska demokrati.

Därför blev jag glad när jag slog upp DN och läste den moderata riksdagsledamoten Anne-Maria Pålssons inlägg på DN Debatt. Det är lätt att som svensk slå sig för bröstet och lite slentrianmässigt säga att Sverige är världens starkaste demokrati, men denna läsningen ställde saker lite upp-och-ner.

Föga förvånande håller jag inte med om alla hennes idéer, jag är starkt emot både att folkvälja regeringschef och enmansvalkretsar. Men att stärka folkomröstningen genom medborgerlig initiativrätt och öka inslaget av personval gillar jag däremot.

Frågan om en författningsdomstol måste jag nog däremot sätta mig in i lite mer. Jag får gå och prata med Tomas om’ett eller så.

Uppdateringen:

Och Tomas har passande nog skrivit om det här.

För att citera Joakim Larsson:

En väljarundersökning från Demoskop placerar v och kd under riksdagsspärren. Mätningen visar verkligen problemen med vårt nuvarande valsystem! 10,5% av väljarna röstar på partier som inte blir representerade i riksdagen.

Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför människor skulle vilja rösta på partier såsom v och kd, och ännu mindre partier som sd, men dessa människor finns och det är deras demokratiska rättighet att representeras i riksdagen. Sänk spärren!

Eller som Voltaire sa det:

Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.

“Those who vote decide nothing. Those who count the votes decide everything.”

Josef Stalin/Jeb Bush

Birger Schlaug skriver om monarkin och avlandet av statschefer. Här är ett urklipp:

Jag har förstått att du och Silvia försökte värna barnens integritet när de var små. Trots att ni förstås vet att mediernas bevakning av familjens göranden och låtanden utgör den viktigaste delen i monarkins popularitet. Ni vet förstås också att era blivande barnbarn kommer att födas in på denna offentliga scen.

Hur står ni ut med något sådant som far- och morföräldrar? Hur känns det att leva med tanken att en barnbarn skall bli statschef? Utan att det tillfrågas, utan möjlighet att välja bli utsatt för granskning, bedömning och registrering. Det är ju vidrigt! Visserligen står det i svensk grundlag att det är så det skall vara, men jag tror att du, kungen, har all makt i världen att ändra på det där! Du skulle kunna befria Victoria och hennes kommande barn! Vad säger du, kungen?

På FYEGs General Assembly så diskuterade vi grön syn på ekonomi i ett bra tag. Riktigt spännande, det fanns en enorm dynamik i rummet och det var högt i tak. Denna debatt saknar jag i Sverige.

Länge diskuterades det om det går att skapa en “grön kapitalism”, och fajten stod hårdast mellan de radikala eko-socialisterna från Katalonien och de mer pragmatiska socialliberalerna från Frankrike. De Gröna i Norge kom dock med skönaste inlägget “If there is ‘green capitalism’, then I believe there is ‘green violence’”, vilket rev ner många skratt och applåder. Read the rest of this entry »

Marcus skriver på sin blogg Ge oss ett val om nödvändigheten av kvotering:

Kvoteringens största styrka ligger faktiskt i att den just inte dikterar hur exempelvis rekryteringen ska gå till, eller på vilka grunder, bara vilket objektivt och individoberoende mått som ska vara uppfyllt i slutändan. Den görs med andra ord ofta till en större deal än vad den faktiskt är. Som alternativ till en mer radikal samhällsomdaning är kvoteringen till och med nödvändig, skulle jag vilja hävda.

Makten kan nämligen inte dela sig själv. Det kommer alltid att finnas en kvalitativ skillnad i de oframtvingade kontrakt som sluts vertikalt, och de som sluts horisontellt.

Marcus är som vanligt väldigt bra, även om den där sista meningen kan göra en lite snurrig. Men det förklaras pedagogiskt längre ner.

Själv så är jag dock en inte fullt lika god vän av kvotering, men resonerar ändå att maktens “osynliga hand” alltid kvoterar. Den som sitter på makten ser till att kvotera in de som inte hotar ens egen position, inofficiellt. Så i princip skulle officiell kvotering minska mängden reell kvotering.

Så är man emot kvotering, så stöd kvotering.

Heja orkanen Gudrun!

Idag spenderade jag förmiddagen på ett mycket intressant seminarium om Grundlagsutredningen, som beskrivs såhär på sin hemsida:

En parlamentarisk sammansatt kommitté tillkallas med uppgift att göra en samlad översyn av regeringsformen.

Kommitténs arbete skall framför allt koncentreras och inriktas på att stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet. I uppdraget ingår därför att göra en utvärdering och översyn av hela valsystemet samt av de bestämmelser som reglerar regeringsbildningsprocessen och förhållandet mellan riksdag och regering i övrigt.

Uppdraget omfattar även en översyn av folkomröstningsinstitutet. Kommittén skall vidare utreda frågorna om lagprövning och om det finns behov av en författningsdomstol. I det sammanhanget skall kommittén undersöka om det finns behov av att tydliggöra domstolarnas roll i det konstitutionella systemet. I kommitténs uppdrag ingår härutöver att se över möjligheten att öka öppenheten vid tillsättningar av högre statliga tjänster.

Dagens seminarium handlade om relationer, mellan statsminister, regering och riksdag. Det blev lite härlig kändis-skådning, då Maria Abrahamsson, PM Nilsson, Lena Hjelm Wallén, Olof Simonsson närvarade. Men till saken. Två rapporter skulle avhandlas och diskuteras under seminariet, och det första var “Misstroende förklaring och regeringsbildning 1994-2006″ med undertexten “Regeltillämpning och författningspolitiska alternativ”, av Magnus Isberg. Föga upphetsande. Och inte blev det bättre av att Magnus Isberg själv inte närvarade pga sjukdom och att ersättarens plan hade fastnat i Umeå kvällen innan. Så konferenciern hastade igenom rapporten, och eftersom det då blev rätt träigt så minns jag inte så mycket. Men ett par saker vill jag lyfta fram.

I Sverige har som vi alla vet parlamentarism. Men det kanske inte alla är fullt så medvetna om är vi har något som kallas negativ parlamentarism, och inte som många kanske tror positiv parlamentarism. Positiv parlamentarism innebär att det krävs att en definierad majoritet av riksdagen röstar för en regering för att den ska kunna tillträda, vilket kan låta självklart. Men så är det då alltså inte i Sverige, utan här så räcker det med att en majoritet av riksdagen inte röstar mot. Nu kanske det låter som om att det inte är någon större skillnad, och det stämmer faktiskt. Det är ingen större skillnad, men det kan komma tillfällen då det spelar all skillnad i världen, och därför är det värt att undersöka vilket som passar Sverige bäst.

Mycket förenklat kan man kanske säga att negativ parlamentarism är fördelaktigt för stora partier och positiv bättre för små. Ett stort parti kan regera även om den inte har ett aktivt stöd i riksdagen, så länge missnöjet inte är såpass stort att det finns en majoritet för en misstroendeförklaring. Om man tar vänsterpartiet eller miljöpartiet som exempel, så kanske inget av dom skulle våga röstar för en misstroendeförklaring mot Socialdemokraterna och riskera omval. Men om Socialdemokraterna behövde vänsterpartiets och miljöpartiets aktiva stöd för att bli valda så ger det de små partierna en mycket mycket starkare förhandlingsposition. Visserligen behöver man dess stöd i riksdagen för alla andra saker så som budget osv, men mycket makt ligger i själva regeringsbildningen.

Alltså skapar negativ parlamentarism utrymme för minoritetsregeringar, och positiv parlamentarism skapar större krav på koalitionsregeringar.

Vilket som är bäst för Sverige “i sig” vågar jag inte riktigt ge mig på att svara på, men min uppfattning är att Miljöpartiet och andra små partier förmodligen har en del att  vinna på att vi byter till positiv parlamentarism.

Nåja. Rapporteringen om den andra rapporten kommer i del två.

När jag gjorde research till gårdagens blogginlägg om medelklassens ångest inför globaliseringen, så sprang jag på en rätt gammal studie av den amerikanska tankesmedjan IPS.

1999 hade WTO ett stort möte i Seattle, som mötte på stora protester från den globala solidaritetsrörelsen. IPS var förvånande över de stora protesterna och beslöt sig för att undersöka vad som låg bakom demonstranternas slagord, och denna studie är vad de kom fram till. Notera att alla siffor är från 1999.

Sammanfattningsvis kan man säga att:

1. Av de 100 största ekonomierna i världen, så är 51 företag och 49 länder

2. Medans de 200 största företagen bidrar med 27.5 procent av världsekonomin, så jobbar enbart 0.78 procent av världens arbetskraft i dom.

3. Och de 200 största företagens sammanlagda försäljning är 18 gånger större än de samlade inkomsterna av de 1.2 miljarder människor som lever i svår fattigdom.

4. Mellan 1983 och 1999 så växte vinsten för de 200 största företagen med 362.4 procent, medans antalet anställda enbart ökade med 14.4 procent.

5. USA dominerar top 200-listan med 82 platser (41 procent av de totala, USA har runt 5 procent av världens befolkning). Av dessa 82 företag betalade 44 stycken inte full företagsskatt, och sju av dessa (Texaco, Chevron, PepsiCo, Enron, Worldcom, McKesson och världens då största företag, General Motors.) betalade ingen alls.

Notera återigen att alla siffor är från 1999.

I dessa tillväxthungerstider så kan man lungt säga att världsfattigdomen enkelt skulle lösas med lite solidarisk rikedomsspridning.

Jag upprepar ett citat från gårdagen, “Idag äger 2% av världens befolkning 80% av världens resurser. De undre 50% äger mindre än 1% av världens resurser.”

Det är två fraser som inte kan sägas för många gånger.

Nu kommer säkert en invändning om att de som har det dåligt inte får det sämre för att de som har det bra får det bättre, men det är en väsentlig skillnad på rikedom och välstånd, där det ena är relativt och det andra absolut, det ena är “dåligt” och det andra är “bra”. Och en ordentlig utläggning om varför det är så ligger i pipelinen, ska bara göra lite mer research först.

Islam kritiseras ibland för att ha en förlegad kvinnosyn. Man syftar då ofta på passagerna om hur många fruar man får ha, och hur man får skilja sig eller inte. Det kritikerna ofta missar är att sätta in det i sin kontext. Om man ser på hur det såg ut på den arabiska halvön på 600-talet (och i resten av världen också för den delen) så var förhållandena betydligt värre än så. I själva verket så var det som predikades av Profeten Muhammed, frid över honom, en enorm jämställdhetsreform. Även om det med våra ögonmått mätt kanske inte var världens största steg, så var det iallafall ett steg i rätt riktning. Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, alltså jämställdhet, istället för det som står ordagrant, i sitt tänkande.

Det jag vill komma fram till är att även den visaste och välvilligaste inte kan se bortom tidens horisont. Vi kan inte förutspå vad som kommer hända i framtiden, vi kan bara se nuet, analysera och göra det bästa av det vi vet. Och inte låsa fast sig vid gamla sanningar, om man inte fortfarande finner dom giltiga.

Något som är sant, eller rationellt, vid ett tillfälle behöver inte vara det senare. Allting måste sättas in i sin kontext. Huruvida det är bra eller inte att någon står på barrikaderna och kämpar kan bara svaras på om man också vet vad den kämpar mot. Ett slagord kan bli helt meningslöst om man inte vet vem eller vad det slår mot.

Ge oss ett val skriver intressant om de kriterier man bör beakta här:

1. kontexten (sammanhanget) – Rationaliteten kan vara giltig under vissa rådande förutsättningar här och nu, men där eller då är den inte alls giltig. När verkligheten runtomkring förändras tappar rationaliteten sin tillfälliga giltighet.
2. aspekten (synvinkeln, perspektivet) – Rationaliteter kan vara partiska, det vill säga giltiga bara så länge man delar någon grundläggande värdering som ligger utanför rationaliteten i sig.
3. taxonomin (kategoriseringen, klassificeringen) – Bildligt uttryckt: En rationalitet består av byggstenar lagda i en viss ordning. Om vi jobbar med fyrkantiga byggstenar är en viss rationalitet för husbygge giltig, men om vi väljer att göra byggstenarna trekantiga så måste en annan rationalitet till. Såväl fyrkantiga som trekantiga byggstenar kan dock hackas fram ur samma runda stenblock…
4. syntaxen (sammanställningen, ordningen) – Ibland kan ordningen som byggstenarna läggs i varieras utan att slutresultatet förändras. Ibland är ordningen oerhört betydelsefull för slutresultatet, men det är ändå långt ifrån alltid som två skilda ordningar, som ger helt skilda slutresultat, kan skiljas åt genom att den ena är mer giltig än den andra.

Vart vill jag då komma med allt detta? Jo jag kan lite frustreras när nyliberalismens företrädare försöker mena att det man tycker nu, är giltigt pga det moderideologin liberalismen tillkämpade sig på 1800-talet. Även om liberalismens företrädare då tillkämpade sig otroliga civilisatoriska framsteg, och att den osten var väldigt fin och värd ett dyrt pris då, så börjar den osten blir gammal nu.

Och det som enligt mig skiljer de progressiva från fundamentalisterna är huruvida man väljer att ta med sig andemeningen, istället för det som står ordagrant. Antingen håller man benhårt fast vid att så länge varje människa tillåts vara egoist och sträva efter sitt eget bästa så kommer allting lösa sig, eller så ser man att för att just garantera alla människors frihet och överlevnad så måste vi gemensamt komma överens om att vi måste hejda oss för att inte förinta planeten. Det är inte längre människans frihet och skaparkraft som sätter gränserna, utan jordens ekologi.

Härom veckan skrevs i DN Kultur en fantastisk krönika av Nina Björk:

Omslaget till den liberala tidskriften Neo har rubriken “Varning för alarmismen” och på DN:s ledarsida förklarar Niklas Ekdal att “klimatismen kan bli farligare än klimatförändringarna” (4/2). Det är som om FN:s rapport sticker en nål rätt in det liberala hjärtats ömmaste punkt.

Det har naturligtvis att göra med att det liberala handlingsmönstret så uppenbart inte är tillämpbart i det här fallet. Det går helt enkelt inte att säga att det blir bäst om alla individer köper den lösning de själva föredrar.

Och hon fortsätter lite längre ner:

Om jorden blir varmare på grund av människans aktiviteter och om jorden i längden inte kommer att klara det, innebär detta någonting för en liberal svårtänkbart: det finns en gräns för människan. Hon är inte oberoende av sina materiella omständigheter eller sina medmänniskor. Hon är inte den ensamma gudom de har postulerat henne som.

En sådan tanke bryter brutalt med den liberala traditionen, där den enskilda mänskliga individen och hennes hjärna har setts som de yttersta historiskt verksamma krafterna.

Och Niklas Ekdal skriver såhär på DNs ledarsida:

På 1800-talet var liberalismen en radikal, rentav samhällsomstörtande ideologi. Upplysningens logiska fortsättning i politiken. För individens frihet, utveckling och förnuft - mot det gamla privilegiesamhället och hukandet under kyrka, adel, kung och militär.

Liberalismen gjorde människan till mål i stället för medel.

Under 2000-talet är andra politiska krafter på offensiven. Liberalismen beskylls för att orsaka allt ifrån sexslaveri till klimatförändringar.

Och det blir så sjukt när man försöker förringa en ideologis brister genom att framhålla gamla förtjänster.

Patrik Petterson kommenterar det hela såhär:

Niklas Ekdal skriver i DN
om marknadsekonomins och
liberalismens välsignelser.

Det är inte svårt att hålla
med om att vi har mycket att
tacka liberalismen för.

Men det tycks vara svårare
för nyliberalismens företrädare
vilja se dess faktiska brist.

Och just den problematiken har jag skrivit om tidigare här och här, om nödvändigheten att se att det är människans egoism och brist på förmåga att se oss som ett enda sammanhang. Att vi är del i ett enda ekosystem, oavsett om man där sätter in ekologi eller ekonomi.

Jag låter Nina Björk avsluta med att såga de fundamentalistiska liberalerna:

Och där gårdagens liberaler stod står dagens kvar. I en artikel i Neo skriver Bengt Kriström att klimatförändringarna inte bäst hanteras av naturvetare - utan av ekonomer. Det vill säga: inte av dem som vet någonting om något annat än människan utan av dem som vet något om den mänskliga uppfinningen pengar. Där en naturvetare skulle kunna komma dragande med en kraft utanför den mänskliga kan ekonomen enbart tala om människan och hennes rationalitet. Bara så kan människan fortsätta att vara gud.

Om liberalerna har fel skulle det inte bara innebära att vi skulle behöva ta hänsyn till en kraft utanför oss själva. Det skulle också innebära en omsvängning av djupt personlig karaktär, i alla fall för oss västerlänningar. Det skulle kunna innebära att vi var tvungna att byta livsstil. Inte genom att byta Gucci-väskan mot ett annat märke, utan tvärtom att vi var tvungna att byta livsstil genom att avstå från just detta sätt att bli individer på, just detta sätt att skapa vår identitet. Och då skulle vi verkligen bli vilsna. Då skulle vi verkligen inte veta vilka vi är.

Eller snarare, då blir vi ju alla samma sak: kroppar beroende av varandra och av den natur inom vars ramar vi alla lever. För en liberal är det synonymt med att all individualitet är hotad. Och det är för dem möjligen ett större hot än en förstörd miljö.

Och det som gör oss gröna till progressiva, är att vi bortser inte från socialismen eller liberalismen, men har inget behov att klamra oss fast kring gamla sanningar. Vi behåller de rationaliteter som fortfarande är giltiga, men vi har ingen tung arvsmassa som tvingar oss att blicka bakåt. Istället är vi sanna avantgardister.

Vi säger helt enkelt att varken 1800-talets socialism eller liberalism har alla svaren och att vi istället behöver något nytt och fräsch. Något grönt.