Jakop Dalunde

Kan varmt rekommendera Patrik Pettersons inlägg om murar och dess effekter på människor som separeras av dem.

Sidan fyra i dagens DN är rätt spännande. Först skriver Per Ahlin om demokraternas tre huvudkandidater till USAs presidentval 2008:

På den demokratiska sidan ser det betydligt fräschare ut. Senator Hillary Clinton kan bli landets första kvinnliga president, stjärnskottet Barack Obama den förste svarte. Tidigare vicepresidentkandidaten John Edwards lurar tätt bakom med ett budskap om att få till stånd en nationell sjukförsäkring och att bekämpa fattigdomen. För att uppnå detta är han, vilket inte tillhör vanligheten i amerikansk politik, öppet beredd att höja skatterna.

Och då kan man ju känna att alla tre har något som utmärker dom, en är kvinna, en är svart och en har en reformpolitik. Och något som verkar skilja dom mest rent politiskt är ställningstagandet till Irak:

Skillnaderna i synen på Irak märks också bland partiets presidentkandidater. John Edwards vill omedelbart kalla hem minst 40 000 soldater, Barack Obama förespråkar en successiv reträtt och Hillary Clinton vägrar att fastställa någon tidtabell.

Detta, menar journalisten Michael Tomasky i New York Review of Books, återspeglar också kandidaternas allmänna personligheter, där Edwards är den mest liberale, Clinton den mest försiktiga och Obama någonting där emellan.

Den är Edwards verkar inte helt dum. Inte för att USA nödvändigtvis behöver höja skatterna, men det kan vara en klok idé att sluta spendera över hälften av dom på militära medel, vilket jag skrev om här. Bill Clinton brukar ju räknas som den mest hök-aktigt krigshetsande av USAs alla demokratiska presidenter under senare tid och frugan hans verkar inte annorlunda. Jag är skeptisk. Jag sätter nog mina pengar på Edwards eller Obama.

Längre ner på samma sida finner vi att Per Jönsson tar upp frågan om just Irak:

Nu har vi svart på vitt: USA:s invasion i Irak har lett till en mångdubbling av antalet terrordåd i världen. Så var det ju inte tänkt. “Genom att slåss mot terroristerna i Irak besegrar amerikanska soldater ett direkt hot mot det amerikanska folket”, sade president George W Bush halvtannat år efter inmarschen i Bagdad.

Men nu visar en ytterst auktoritativ studie att det årliga antalet terrorattacker med dödlig utgång har sjudubblats sedan krigsstarten i mars 2003!

Samma krig som våran kära utrikesminister Carl Bildt har vurmat sig för. Ett vurmande som får vårt manliga språkrör Alexander Chamberland att koka av ilska i Grön Ungdoms senaste nyhetsbrev:

När jag för två veckor sedan läste att Carl Bildt för bara ett par år sedan arbetade som lobbyist för Irakkriget kokade jag. Jag vill inte ha en jävla lobbyist som utrikesminister. Jag är så förbannat jävla trött på att idealismen så ofta ersätts av ekonomiska tabeller. När ett beslut fattas måste man ständigt fråga vilken industri och vilka ekonomiska intressen som ligger bakom med lobbypengar, framförallt i USA, men även delvis i Sverige.

Det är så här kapitalism ser ut när den får verka utan hinder. En reglerad marknadsekonomi har många poänger, men när kapitalismen får fritt spelrum, är det ett system som är djävulens våta dröm. Det är så jag tycker om en ideologi där pengavärden styr, där äganderätt är viktigare än mänskliga rättigheter och där ekonomisk vinst går före människor och miljö. Carl Bildts direkta lobbyism är tyvärr bara en symbol för det kapitalistiska systemet.

Kan inte annat än instämma. Precis som jag skrivit om tidigare så har Carl Bildt sålt ut sig, och det visade sig vara värre än många trott.

Och det kan kännas lite konstigt att vi kanske får en amerikansk president som har en sundare inställning till Irak än vad Sveriges utrikesminister har.

Jag avslutar med att citera en insändare i dagens DN, som ondgör sig över att USA bara tagit emot 500 flyktingar från Irak:

Frågan man måste ställa sig är hur USA ser på alla de människor som flyr från Irak till andra länder än USA: Sverige 9 000 (totalt hela EU cirka 20 000), Jordanien 500 000 - 700 000, Egypten 20 000-80 000, Libanon 20 000 - 40 000 och Syrien 500 000 - 700 000. Det är hög tid för omvärlden att ställa krav på USA att ta såväl ekonomiskt såväl som praktiskt ansvar för vad de ställt till med.

Och detta i en tid då det höjs röster både från USA och från svenskt borgerligt håll att USA borde kräva ekonomisk ersättning från Irak och grannländer för att man “hjälpt till” och avsatt Saddam Hussein.

Det är galna tider, helt enkelt.

Som en paus i den visserligen rätt intressanta, men ändå fåniga debatten om huruvida Bildt får blogga eller inte, så skriver den alltid skarpa Göran Rosenberg i DN om hur Bildt förbrukat sittt politiska förtroendekapital genom att sälja sin prestige och dörröppnarförmåga till högstbjudande företag i högst tvivelaktiga branscher:

Det var till två sådana företag, Lundin Oil och Vostok Nafta (som till största delen också ägs av familjen Lundin), som Carl Bildt valde att erbjuda sitt politiska kapital - och därmed att förbruka det. Hade Carl Bildt varit mån om att bevara sitt politiska kapital hade han kunnat välja att engagera sig i företag som inte hade samma behov av att ta hans politiska kapital i anspråk. Men som därmed sannolikt inte heller hade varit beredda att betala lika mycket för hans namn och tjänster.

Och har man en gång smutsat ner sina händer i blodig olja och krigsundustri-finansierat krigshets, så krävs det nog mer än Bildt gjort för att tvätta bort det. Och det jobbiga för Bildts del är att han nu måste duscha inför publik. Smakar det, så kostar det.

Patrik Petterson, blivande teolog, skriver ofta vackert och pricksäkert om livets mysterier på sin blogg. Här följer några av hans tankar om söndrandet och härskandets logik i sin helhet:

Att härska genom att söndra
är ett väl beprövat recept,
som inte har gått ur tiden.

Det användes framgångsrikt,
av Belgien i Afrika,
av Spanien i Sydamerika
av England i Nordamerika

Det används framgångsrikt,
av USA i Irak,
av Israel i Palestina,
av Ryssland på Kaukasus,

Samma unkna recept,
samma unkna anrättning,
samma girighet, lidande och död

Via Jimpan hittade jag denna känslosamma film:

30 januari 2007. 59 år sedan vi satte tre skott i Medkänslan, Toleransen och Ickevåldet. Mohandas Karamchand Gandhi skjuten i New Delhi, 78 år gammal.

2 procent äger 80 procent av världen.
Hänger fred och ekonomi ihop?

En av mina favoritkällor till utrikespolitisk kunskap och information är P1s fenomenala program Konflikt. Nu visar det sig att Sveriges Radios ledning vill lägga ner det. I dagens DN kan vi dock läsa en debattartikel underskriven av 50 kända diplomater, forskare och författare som protesterar mot detta beslut.

Det är det enda program där en hel timme kan ägnas åt en fördjupad diskussion av ett enda ämne, ett program som vinnlägger sig om att låta de berörda i en utrikespolitisk fråga själva komma till tals, som strävar efter att låta olika perspektiv brytas mot varandra och som i det syftet konsekvent intervjuar ledande utländska intellektuella, författare, journalister och politiker om världshändelserna.

Detta är ett ytterst värdefullt komplement till korrespondenternas rapportering och kan inte ersättas av denna.
“Konflikt” är värd en eloge inte minst för sitt mod att våga kliva in i medieskuggan och göra program om länder, regioner och problemkomplex som inte står på förstasidorna som Algeriet, Kongo och Västsahara.

Det vore synnerligen en skam om detta djuplodande och allmänbildande program lades ner. Ompröva beslutet, SR!